Det är så här års, när vintern har släppt sitt grepp och naturen på nytt lever upp, som jag återvänder till Harry Martinsons naturlyrik. Lika regelbundet som årstidernas växlingar finner jag mig själv varje år, i ett slags hänfört vårrus, läsandes de där fantastiska dikterna som likt inga andra förmår fånga naturens alla otaliga nyanser.
Martinsons författarskap är rikt och mångfasetterat, men det är i naturlyriken man tydligast finner hans särart. Det är nog också som naturlyriker han vunnit störst uppskattning. Vad som framförallt utmärker honom som naturskildrare är hans unika och exakta iakttagelseförmåga. Martinson ser verkligen naturen, ner till cikadas och flugas minsta vingslag. Som läsare får man syn på sådant man inte sett tidigare. I dikten Det mesta av allt (1953) heter det: ”Det mesta av allt / som finnes på äng och i skog / finner ej rum i tanke och minne / Det mesta ser du förbi”. Martinson tycks vilja öppna läsarens ögon för de naturens hemligheter som vi alltför ofta hastar förbi.
Martinsons natur är idealiserad, snudd på romantiskt besjälad. I hans intressanta men ofta svårgenomträngliga naturessäer ges dock en mer nyanserad bild av naturen som både våldsam och förförisk. Men i hans dikter är naturen nästan alltid harmonisk, en plats för långsamhet, besinning och kontemplation. Här kan man stundtals ana en konservativ civilisationskritiker som söker sig bort från modernitetens buller.
I Flygardikt (1945) dränker flygmaskinens dån ”trastens spel”. Naturen fungerar också ofta som en slags tillflyktsort, bort från samtidens stora och våldsamma skeenden. Denna tendens märks kanske tydligast i den fenomenala Cikada (1953) där diktjaget drömmer sig bort från människans värld, själv förvandlad till insekt.
Hur skönt det vore mången gång
när krigens eldar brinna
stå genomskinligt osårbar
och kunna helt försvinna
i eldfast lycka som en gnom,
på vingar lika glada.
Hur skönt att plötsligt i ett träd
bli trollad till cikada.
Det skulle dock vara orättvist att beskriva Martinsons naturlyrik som samhällsfrånvänd eskapism. Tvärtom finns det i hans dikter en maning till ansvar och eftertanke. Inte minst betonas hur skör och sårbar vår värld är. Martinsons oro över planetens bräcklighet gör hans poesi mer aktuell i dag än någonsin.
Denna oro tar sitt mest visionära uttryck i verseposet Aniara (1956) där rymdskeppet med samma namn lämnar en ödelagd jord bakom sig för att vilsegången förlora sig i en iskall och livlös rymd. Förgänglighetens vind, slitningen mellan sommarängens värme och rymdens kyla, drar genom många av Martinsons dikter.
Men Martinsons allra främsta egenskap som naturlyriker är hans förmåga att översätta naturens ordlösa språk till poetisk gestaltning. Martinson stannar aldrig vid den rena observationen. Han ser också in i naturen. Han rör sig in mot den gåta, det mysterium, som naturen tycks dölja. Det finns en närmast sakral känsla i Martinsons natur. Kanske är det därför hans naturlyrik slagit an en sådan stark ton i så många svenska hjärtan.
I sekulariseringens Sverige har naturen blivit något av en andlig fristad, den plats i vilken man fritt tillåts hänge sig åt religiösa känslor och stämningar. Och Martinson är alltid som bäst när hans precisa iakttagelser möter en sådan sakral och gåtfull naturmystik. Som i denna nästan sönderälskade, men så fulländade, dikt:
Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.
Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.
Dikter av den digniteten tåls att återvända till. Igen och igen.