Matnyttigt om skolmåltider

@2a Ingress:De flesta har säkert egna minnen av skolmåltiderna. Eva Gullbergs inte alltid positiva upplevelser fick henne att välja ämnet för sin doktorsavhandling Det välnärda barnet, en både läsvärd och lätttillgänglig studie, skriver Agneta Lilja.@3a Text utan indrag:De egna traumatiska upplevelserna av skolmåltider gjorde att Eva Gullberg valde ämnet till studium för sin doktorsavhandling vid Tema Barn (Linköpings universitet).@3a Text:Den ovanligt smakande maten, lukterna, bullret och slamret i matsalen fick henne att fly be­spisningen när hon började skolan.Hon blev "befriad" från att äta i skolan. I stället intog hon sina måltider hos sin mormor i lugn och trygg omgivning.@3a Text utan indrag:Många kan säkert känna igen sig i beskrivningen. Att äta tillsammans med andra, främmande barn i en bullrig, storskalig och steril miljö var problematiskt.@3a Text:Maten smakade inte alls som hemma och även den "äckliga" måste ätas upp. Detta vakade nämligen matvakterna över. De var stora killar ur sjätte klass. De var fullkomligt skräckinjagande för en så kallad "förstakluttare".Jag minns än i dag hur det kändes i magen, när jag försökte smussla bort min ännu icke renskrapade tallrik framför deras örnblickar. Mat­bespisningen kändes då mest som ett mildare koncentrationsläger. Jag kunde heller inte smita, eftersom jag instruerats hemifrån att skolmåltiden var en förmån som föräldrarna betalade skatt för. Att missbruka skattepengar var naturligtvis ogörligt. Alltså fick jag stå ut. Men lustfyllt var det inte!I sin avhandling granskar Gullberg hur skolmåltiden vuxit fram och förändrats och hur den speglar samhällsförändringar över tid.Beslut om generell skolmåltid fattades 1946, men vissa skolbarn hade utspisats redan under 1800-talets början. Då var det fråga om filantropi inriktad mot barn med särskilda behov av hjälp och understöd.@3a Text utan indrag:Gullbergs undersökning startar kring sekelskiftet 1900, då ungefär 8 procent av folkskolebarnen i Stockholm utspisades. Bespisningen var en nödvändig social åtgärd, påkallad av fattigdom, men syftade också till att hålla barnen lugna och mätta för att kunna undervisa dem. Detta uppfattades som en förutsättning för ett stabilt samhälle.@3a Text:Bespisningen var dock ingen okontroversiell politisk fråga, eftersom familjen egentligen sågs som ansvarig för barnens ätande. Var det verkligen samhällets sak att ta över? Kunde det leda till att familjerna svek sitt ansvar?@3a Text utan indrag:Under 1930- och 1940-talet motiverades bespisningen inte längre av fattigdomsskäl. Nu, visar Gullberg, rådde i stället uppfattningen att bespisningen skulle skapa friska, starka och välnärda barn somskulle vara med och utforma det moderna samfundet. Maten skulle inte som tidigare huvudsakligen bara vara mättande utan varierad och väl sammansatt. Matsedeln blev ett slags framtids­investering i skapandet av ett sunt och arbetsdugligt folk.@3a Text:Radion spelade i detta sammanhang en viktig roll som förmedlare av rationella kostidéer i moderniseringen och demokratiseringen av landet. Samhället påtog sig allt större ansvar för att barnen fick, inte bara mat, utan rätt mat, som befrämjade folkhälsan. Visionen om ett friskt folk låg i allas intresse. Detta sätt att resonera är exempel på en typiskt modern process, där samhället invaderar allt fler intimområden, som tidigare skötts av familjen.@3a Text utan indrag:Som ett led i välfärdspolitiken, där ansvaret för ätandet inte längre låg på familjen, blev skolmål­tiden en del av en mer övergripande folkhemspolitik.@3a Text:Det är därför knappast något att förundras över att det var den socialdemokratiska regeringen som 1946 beslutade om skolbe­spisning av alla skolbarn.Ty, skriver Gullberg "när diskussionen om folkhälsa synliggjort bristerna i arbetarfamiljernas kunskaper och traditioner, och skolväsendet ställt krav på uppmärksamhet och koncentration, anses barns ätande inte längre som en privatsak. Att stävja under­näring och felnäring blev viktiga aspekter i välfärdspolitiken".@3a Text utan indrag:Gullbergs avhandling handlar om framväxten av det moderna Sverige.@3a Text:I bokens inledning definierar hon modernitet som ett tillstånd med stor acceptans för förändring, ett tillstånd där förnuftet triumferar och experter och proffs spelar en viktig roll i samhällsplaneringen. Skolbespisningen är ett tydligt exempel på detta tillstånd. I dag äter skolbarnen knappast längre kabeljopudding, sagosoppa eller slätvälling som de gjorde 1915 då måltiden främst skulle mätta och lugna. Inte heller är kålsoppa, korvkaka och kålrotsstuvning, som serverades på 1940-talet, särskilt vanligt i dagens skolbespisning. Förändringen pågår alltså ännu och lär väl spegla samtiden lika väl som under de perioder Gullberg undersökt.@3a Text utan indrag:Det välnärda barnet är en läsvärd och lättillgänglig avhandling om ett ämne som de flesta av oss är välbekanta med och har åsikter om. Alla har vi ett förhållande till skolmaten och alla minns vi exakt vad vi gillade och inte.@3a Text:Personligen minns jag spenatsoppan som jag tyckte om och de äckliga tjockväggiga, vita plastmuggarna som mjölken alltid smakade illa i. Men mest ändå pepparrotssåsen, denna förfärliga uppfinning som alltid gjorde mig sjuk. Varför man plågade barn med den undrar jag än i dag.@6b Byline:Agneta Lilja@6b Byline andrarad:kultur@unt.se