Med insläpp av försoning

Jag har inte alltid förförts av Anna-Karin Palms prosa, just därför att den är förförisk. Den flirtar med mig och jag flirtar gärna tillbaka, men vad har texterna egentligen att säga mig på sikt, på djupet?När jag trängt ner till de frågorna i min läsning har det hänt ibland att jag börjat tveka. Narrationerna har plötsligt känts som dockskåpslekar mera än något verkligt viktigt.Så också delvis denna gång. Det vill säga, "dockskåpslek" är en perfekt definition på denna berättelse där jag möter en kvartett som väldigt mycket påminner om hjältarna i min barndoms Femböcker. Om man nu tänker sig en Fembok om vuxna erotiska varelser,skriven av Anton Tjechov.Låter det helknasigt? Tvärtom. Det faller sig självklart — och det är alldeles, alldeles underbart.Herrgården är en hybrid där väsensskilda ljustemperaturer spelar över och igenom texten på ett sätt som kunde ha gjort den svår att se. I stället, lyckligtvis, skapas idel fina spänningar, stämningar och skiften.Sagobokens idiom samkörs med dystopins. Christiedeckare och faustisk Goetheroman dubbelexponeras tills jag varken vet vilket som är vilket eller bryr mig. Jag bara njuter.Det är djärvt av en författare att våga leka så här när hon skriver — att ge sig ut och balansera på kanten till så många olika slags misslyckanden, med en sådan leende säkerhet att läsaren aldrig ens hinner bli rädd. Det går ju bara bra, det här. Det är som att till sist få kliva in i sagoboken, in i den där förtrollade trädgården där allt inte är vad det verkar vara och ondska lurar mellan träden.Palms största tillgångar — hennes lekfullhet och hennes förmåga att väva narrationer med många fina trådar — kommer fullständigt till sin rätt i Herrgården. Det är en klassiskt spännande roman, samtidigt som tanken ofta stannar upp i de textgläntor där existensens villkor lyses upp utan pardon. Misslyckandet med livet som livets själva förutsättning känns som ett grundtema, men utan svärta. Och just frånvaron av svärta i en så smärtfylld berättelse, insläppet av försoning, gör Herrgården älskvärd och ännu mycket mera.Det är en bok om människor på flykt från ett odefinierat krig — ett inre krig, känns det som — till en plats där det på ytan tycks tryggt och gott att leva, tills vi inser att människan helt enkelt inte är någon fredsvarelse.Anna-Karin Palm gestaltar detta faktum godmodigt och vänligt. Jag får inte intrycket att hon själv berörts så alldeles på djupet av sin berättelse, och hennes svalka gör den gott. Efter avslutad läsning känns minnet av bokens gestalter och skeenden som minnet av en dröm, en samtidigt upprörande och lugnande dröm om något nu avslutat.