Med kärlek om det solkiga Neapel

EN NY BOK. Tomas Lappalainen ligger verkligen rätt i tiden med sin nya bok Se Neapel och sedan dö. Denna lika förföriska som skrämmande stad har ju denna höst toppat nyheterna från Italien. Antalet offer för camorrans interna strider har åter ökat drastiskt och gaturånen drabbar inte längre enbart godtrogna turister utan också stadsborna själva. Ja, säkerhetsläget är nu sådant att regeringen tvingats skicka dit ytterligare tusen poliser.Neapel är en av Italiens största städer, en metropol med ett glansfullt förflutet men i dag en totalt nerslummad stad där arbetslösheten i vissa kvarter är 60 procent och de existerande jobben ofta "svarta". Dagens Neapel är en stad utan fungerande sophantering och med ytterligt bristfällig sjukvård och annan social välfärd, en stad med oerhörda miljö- och trafikproblem, en stad vars underklassungdomar i stället för att studera ägnar sig åt knarkmissbruk och brottslighet, eftersom de i alla fall inte harnågon framtid, en stad där människorna ser polisen och rättsapparaten som fiender och hellre betalar "beskyddarpengar" till camorran. Och denna maffiaorganisation är minsann ingen pittoresk liten grupp av mandolinspelande småtjuvar utan ett gigantiskt brottssyndikat som, med våldet som affärsmetod, framför allt ägnar sig åt narkotikahandel i stor skala.Tomas Lappalainen har tidigare skrivit en mycket bra bok om den sicialianska maffian och borde vara rätt man att även ta sig an camorrans Neapel. Men det är som om han älskade denna stad så hett att han inte kan nöja sig med att lovsjunga dess ljuvliga sidor utan också måste försvara dess mer frånstötande sidor.Jag menar inte att Se Neapel och sedan dö därmed skulle vara en dålig bok. Långt därifrån. Det är en välskriven bok med mängder av värdefulla upplysningar och fascinerande tankar och iakttagelser. Författaren är rejält påläst och strör hela tiden litterära referenser omkring sig. Han citerar också ymnigt, vilket är högst motiverat eftersom det oftast rör sig om böcker som aldrig översatts till svenska.Lappalainens skildring är heller inte enbart baserad på bokliga studier. Han har under ett års tid pendlat mellan Neapel och Stockholm, bott i de fruktade Spanska kvarteren, besökt kyrkor och katakomber, intervjuat intressanta personer och över huvud taget levt bland stadens människor. Han är också befriande "oakademisk" på så sätt att han tillåter sig själv att vara närvarande i texten. Sålunda får läsaren veta att han i Neapel längtar efter sina barn, är nyförälskad, har anlag för hypokondri och plågasav återkommande dödsskräck. Men ibland är dessa personliga "markörer" så summariska att man som läsare, i stället för att ta till sig viktiga fakta om staden, börjar grubbla över författarens privata förhållanden. Och det var väl ändå knappast meningen.Lappalainens stora förtjänst som Neapelskildrare är att han belyser den historiska bakgrunden till dagens misär. Med tanke på den utbredda vidskepligheten skulle man ju kunna tro att Upplysningen aldrig nådde Neapel. Men så är inte fallet. Där verkade under 1700-talet flera upplysta intellektuella med förnuftet som ledstjärna och moderniteten som mål. 1799 fick också Neapel sin egen "franska revolution". Den varade dock knappt ett halvår och dränktes i blod, eftersom det var en revolution "uppifrån", initierad av franska trupper, och alls inget folkets genuina uppror mot överheten. Tvärtom var det just den oheliga alliansen mellan den inhemska feodala eliten och stadens fattiga som beseglade revolutionens öde, utplånade den uppåtstigande borgerligheten och skapade den sociala och ekonomiska misär som fortfarande håller Neapel nere på ulandsnivå.Det som irriterar mig är att Lappalainen, trots denna insikt, ändå romantiserar "la napoletanità" (neapolitanskheten), alltså den mentalitet som idag gör att många Neapelbor — i stället för att kräva sina rättigheter som medborgare och stödja staten i dess brottsbekämpning — angriper polisen när den slår till mot camorran och som också yttrar sig i form av förnuftsvidrig dödskallekult, siffermystik och mirakeltro.Som många andra Italienresenärer kan Lappalainen heller inte låta bli att slå ner på "svenskheten" och beskriva oss nordbor som taffliga och tystlåtna enstöringar och lantisar som inte förstår att leva livet. Det är precis samma reaktion som nyligen mötte den norditalienske författaren Giorgio Bocca när han i olika tidningsartiklar kritiserade förhållandena i Neapel och krävde ett medborgerligt uppvaknande. Då fick han, från en författarkollega med rötter i staden, rådet att tillägna sig lite mer "napoletanità": det skulle minsann göra honom gott, för då skulle han kunna öppna sig för livets fullhet och befrias från sitt kritiska allvar (se Boccas bok Napoli siamo noi, Neapel det är vi, förlaget Feltrinelli 2006).Jag kritiserar inte Lappalainen för hans passionerade förhållande till Italien i allmänhet och Neapel i synnerhet. Han uppträder där som trogen lärjunge till Stendhal, och jag hyser själv samma passion, även om jag nu har ett mer kluvet förhållande till just Neapel. Det jag ogillar i hans bok är tendensen att försvara de förhållanden som skapar och vidmakthåller Neapels misär, alltså hela den historiska tradition och förtryckande mentalitet som får människorna där att stödja det system som håller dem själva fångna — i camorrans och fatalismens järngrepp.Dessutom har han, menar jag, fel i fråga om kristendomen. Den handlar inte i första hand om döden och livet efter detta utan om kärleken till nästan, i livet här och nu.