En kluven tunga behöver inte vara en lögn. Tvärtom. Ibland kan en kluven tunga till och med vara ett steg närmare sanningen. Åtminstone om man förutsätter att det är sanningen vi söker och instinktivt rör oss mot, vilket det i och för sig finns mycket som talar mot. För 19-åriga Lui blir i vilket fall som helst mötet med punkaren Amas kluvna tunga ett steg på vägen mot det där diffusa som man känner att man söker men inte riktigt kan precisera. Liu är inte på jakt efter någon problematisering. Och när hon möter Amas delade tungspets vet hon i varje fall en sak som hon inte visste tidigare – hon vill ha en likadan. Ama blir hennes pojkvän och på piercingstudion Desire fullbordas triangeln när Shiba, en tatuerare med smak för våldsamt sex och tårar, sticker det första hålet i hennes tunga.
Författaren Hitomi Kanehara var själv bara 19 när debuten Ormar och piercing kom ut i Japan och belönades med det prestigefyllda Akutagawapriset, som brukar innebära tung mediabevakning och stora försäljningssiffror. I den korta romanen låter Hitomi Kanehara sin huvudperson Lui vandra fram genom ett ärggrönt Tokyo och en ungdomskultur där attributen talar om vem man är och där det mesta går att svälja med en munfull nihilistisk illusionslöshet. Lui blir en samtida Holden Caufield som irrar runt och försöker bota den kroniska depression som är hennes ungdom med kroppsmodifikation, dödslängtan och alkohol. Våld och sex, lust och smärta, går precis som liv och död ut på ett och den kluvna tungan blir ett försök att hitta en varaktig meningsfullhet. Åtminstone för en stund.
Lius nya tunga är också ett försök att slita sig från sitt tidigare attributpaket som Barbietjej, en term som hon för övrigt värjer sig emot – på samma sätt som hela hennes livsföring är ett sätt att revoltera mot ett Japan som är präglat av konservativa hierarkier och ett kvinnoideal som inte ens kan stava till självständighet. Den nya genusmask som Lui försöker skapa är dock varken särskilt lätthanterad eller framgångsrik och i den våldsamt eskalerande triangel hon lever i är hon alltjämt underordnad och passiv.
I efterordet till Modernistas, som vanligt oklanderligt formgivna, utgåva skriver Kaneharas äldre kollega Ruy Murakami, i Sverige känd som ”den andre Murakami”, att Ormar och piercing är en bok som bara kunde ha skrivits av någon som är ung nog att fortfarande ha sina tonår i färskt minne. Och det är nog sant. Den analogi av ambivalens som speglas i den kluvna tungan, triangeldramat och det lönlösa upproret mot ett samhälle av sten kan bara skildras med Luis kortfattade saklighet av någon som inte behöver posera ett underårigt distanserat betraktande som stilla vandrar genom ett hällregn av effekter. Det låter sig helt enkelt inte göras. Lyckligtvis har läsningen av samma avtrubbade upprorslugn ingen övre åldersgräns.