Med stillhet i orons tid

En debutroman som kallas ”historisk” är alltid mer eller mindre en produkt av sin egen tid; historiska blir böcker oftast för att de, vid den givna tidpunkten, är något mer än enbart (god) skönlitteratur. ”Upp genom mörkret” var den första romanen av en östafrikansk författare att publiceras på engelska, till exempel. Det var 1964 när Ngugi wa Thiong’o debuterade med den här boken, en roman som dessutom utkom bara året efter att Kenya blev självständigt från den brittiska kolonialmakten. Thiong’o skildrade därmed det blodiga, konfliktfyllda 50-tal som föregick befrielsen när det fortfarande låg nära i tid – när saker och ting inte ännu läkt ihop.

Ur det perspektivet är den betydelse ”Upp genom mörkret” fått, högst rimlig. Thiong’os röst var en som talade om brännande aktuella skeenden, och gjorde det från en horisont världen inte hört tillräckligt många berättelser från. Den ”sanningen” gäller för övrigt fortfarande; även om en rad romaner som skildrar olika delar av Afrika under övergången från kolonialism till befrielse, har översatts till svenska de senaste åren, kvarstår faktum. Vi har betydligt fler berättelser från andra hållet.

Idag vore det kanske rimligare att betrakta Ngugi wa Thiong’os förstlingverk som just det – en debutroman, med allt vad det innebär. Det har inget att göra med att hans ämne skulle ha avaktualiserats med tidens gång att göra, men desto mer med vilket slags verk det är. Några scener i denna uppväxtskildring är så filmiska att romanen i vissa partier framträder som ett fullödigt filmmanus. Andra gånger är Thiong’o – som också skrev dramatik i början av sitt författarskap – så deskriptiv att det känns som att han skriver scenanvisningar för en pjäs.

Som roman framstår ”Upp genom mörkret” dock mer som ett synopsis; som en väl utarbetad idé till en berättelse, snarare än en berättelse i sig. Handlingen är enkel: i centrum står Njoroge, en ung, kenyansk pojke vars dröm om att få gå i skolan går i uppfyllelse. Hans fasta övertygelse är att utbildning är vägen – oavsett vart man ska. Vart han själv ska vet han i alla hänseenden ändå inte, men tiden han växer upp i är turbulent. Folket i Kenya börjar frigöra sig från kolonialväldet; man strejkar och hemliga motståndsrörelser börjar växa fram. Skiljelinjerna och konflikterna i familjen går mellan fadern Ngothos mer stillsamma motstånd och brodern Boros revolutionära idéer.

Allt detta skrivs dock fram med en stillhet som kontrasterar mot de oroligheter och våldsamheter som skildras. Njoroges liv påverkas på alla tänkbara sätt, och ändå är det som om det som sker inte riktigt angår honom. Han är fullt fokuserad på sin skolgång, och vid några enstaka tillfällen under åren, också på Mwihaki, grannflickan och dottern till markägaren Jacobo, som Njoroge har starka band till genom hela sin uppväxt. Men trots att det finns några fina intensiva ögonblick dem emellan – filmiskheten, återigen – så präglas också skildringen av deras relation av ett slags distans.

”Upp genom mörkret” saknar det kött som krävs för att en roman ska bli fullödig, den saknar den gestaltning av liv som får läsaren att erfara att ”detta angår också mig”. Thiong’os deskriptiva berättarstil har onekligen sina effekter; saklighet kan inte sällan åskådliggöra brutalitet långt tydligare än vad känslomässighet förmår. Men den kvardröjande känslan efter läsning är ändå att detta är en roman där själva romanen krupit ut och lämnat skalet kvar. Det är ett fint och välskrivet skal förvisso, men kärnan saknas likförbannat.