Någon gång, ganska nyligen, insåg jag plötsligt att jag inte tyckte att begreppet ”tant” var särskilt roligt längre. Yngre människor runtomkring mig anammade den så kallade ”tanttrenden”, böcker gavs ut om liderliga kulturtanter. Mitt tidigare jag såg allt det där som något slags betvingande av en ålderdom som ännu så länge var avlägsen, men mitt nya, äldre, fick en allt sämre smak i munnen. Synen på åldrande förändras helt enkelt i takt med att man upplever åldrandet på allt närmare håll. Det börjar med att föräldrarna tacklar av och försvinner, en efter en. Krämporna kryper sig på.
Merete Mazzarella har funderat kring åldrandet och de förändrade perspektiven det medför i ett antal böcker; alla skrivna i hennes omisskännliga blandning av essäistik och ofta mycket personliga anteckningar. Jag frestas att säga att hon har uppfunnit en egen genre i och med dessa böcker, men om inte så har hon åtminstone renodlat och finslipat en högst personlig form av memoaressä under åren. Att läsa Mazzarellas tankeböcker är som att föra ett lättflytande samtal med en bildad väninna; någon man kanske inte alltid håller med men som alltid får igång tankarna.
På senare tid har det handlat om livet som nybliven pensionär, om den ibland komplicerade relationen till svärfamiljer och barnbarn, och om att bryta upp från ett äktenskap och drabbas av en ny passion långt fram i livet. ”Solkattens år”, den senaste boken i raden, följer på sätt och vis upp tankarna i ”Det enda som egentligen händer oss”. Det är året innan författaren skall fylla sjuttio. Hon lever med sin nya kärlek, de har ett gott liv tillsammans, men med en stark medvetenhet om vikten av att leva i nuet. Hur många år har de kvar tillsammans? Hur kommer de att förändras med åren? Att träffas på ålderns höst innebär också att förhålla sig till bådas respektive förflutna: Mazzarella själv åker regelbundet till Uppsala för att hälsa på sin exmake, och hennes nya mans avlidna hustru är ofta närvarande i deras liv.
I deras gemensamma fönster står Solkatten; en japansk lyckokatt med solcellsdriven tass som vinkar; ivrigt när det är mycket sol och lite tröttare under årets mörkare årstider. Den blir en påminnare, skriver Mazzarella, om tidens gång, att det är bråttom med att hinna göra det man vill i livet. Det är en fin bild. Hon beskriver åldrandet som en procedur där ”truismer förvandlas till insikter” – om den egna och de närmastes förestående död, om vetskapen att världen kommer att fortsätta sin gång även efter att man själv är borta.
Och den yttre världen med sitt hotfulla dagsläge gör sig också påmind, tränger sig in i det förälskade parets ganska slutna tillvaro. Över huvud taget är kontrasten mellan en liten och en stor värld påtaglig i denna bok; det gäller för övrigt också den ganska trånga finlandssvenska kulturella krets där de båda rör sig. ”Solkattens” år skiljer sig inte nämnvärt från de tidigare självbiografiska böckerna, men den är ett rum jag gärna vistas i. Och ja, tanttrenden dyker upp som ämne också här, men Mazzarella är mer vänligt inställd till den än jag. Kanske för att hon med självklarhet i böcker som denna skänker den åldrande kvinnan en värdighet och autonomi som hon tyvärr alltför sällan bestås på andra ställen i dag.