Jag har varit en tv-tittare ungefär lika länge som Stina Lundberg Dabrowski har varit en tv-personlighet. För mig, och gissningsvis för många andra sena 70-talister, framstår hon som det kanske enda kontinuum som över huvud taget finns i svensk television nu när Arne Weise är nedmonterad. Jag har i och för sig inga minnen av Nöjesmaskinen, som sändes 1982-84, där Stina Lundberg Dabrowski intervjuade kändisar tillsammans med Sven Melander. Men programmet ger ändå (en You tube-bekräftad) bild av ett SVT som ännu under det tidiga 80-talet befann sig i mediets relativa barndom. Inget konstigt med det. Sven Melander, lika käckt godmodig då som nu, är för övrigt en god representant för hela decenniet. Det är inte heller märkligt. Det märkliga är, även om jämförelsen möjligen framstår som en smula orättvis, att Stina Lundberg Dabrowski har växt i takt med mediets utveckling och fortfarande kan producera fungerande material.
Man skulle till och med kunna gå så långt som att påstå att Stina Lundberg Dabrowski har haft nytta av det patriarkala tryck som har format hennes journalistroll. Där manliga kolleger som Sven Melander, har haft den yviga stjärnrollen har Lundberg Dabrowski som kvinna tvingats hålla en lägre profil, vilket indirekt har gett henne mer övning i intervjuarens viktigaste uppgift; att vara en god och intresserad lyssnare. Jan Guillou utgör också en bra referenspunkt. Som en av, åtminstone när han själv beskriver saken, 80-talets mest dominerande tv-personligheter odlade han effektivt sin självbild på ett tidsenligt sätt. I dag skulle alfahannen som programledare mest ha ett löjets skimmer över sig, alternativt rikta sig till en mycket smalare publik. Lundberg Dabrowski har i stora drag behållit samma framtoning genom hela sin karriär, bara renodlat och, med några undantag, förbättrat.
Med namn som Yasser Arafat, Ebbe Carlsson, Hillary Clinton, Leonard Cohen, John Travolta, Michail Gorbatjov, Muammar Gaddafi, Nelson Mandela, Bette Midler, Arnold Schwarzenegger, Dolly Parton, Jan Stenbeck, Madonna och Margaret Thatcher på sin lista är Stina Lundberg Dabrowski utan egentlig konkurrens svensk tv:s mest meriterade intervjuare. Och vad kunde väl egentligen vara mer logiskt än att hon, i synnerhet som hon numera är professor i tv-produktion på Dramatiska Högskolan, sammanfattar sina bästa råd i en liten handbok.
Stina om Stina och konsten att intervjua utgår från lyssnandets eviga poäng och arbetar sig genom ett knippe både positiva och negativa yrkeserfarenheter. Att få panik och bli tillplattad av Catherine Denevue hör till det senare, att manipulera till sig en intervju med Kristi brud och vinna Ulf Lundells förtroende till det förra.
De handfasta tipsen står att läsa i de flesta handböcker - lyssna, var intresserad, påläst, rolig, öppen och djärv. Strunta i aggressiva presschefer, lita på din intuition och erkänn dina misstag. Och så vidare.
Den viktigaste komponenten bakom Stina Lundberg Dabrowskis karriär är dock svårare att peka på, nämligen att vara Stina Lundberg Dabrowski. Det är ju knappast bara genusstrukturen som har gjort att hon envist fortsätter att kännas relevantare än flertalet av de kolleger som passerat under decenniernas gång. Till och med efter fatala misslyckanden, bland annat som partiledarutfrågare och debattledare. Och en personlighet är svår att lära ut. Men man kan berätta om sina erfarenheter, och det är egentligen här Stina om Stina och konsten att intervjua skiljer sig från boken Stinas möten, som kom 2006. Varje kapitel inleds med en episodisk, snabb redogörelse från en period i Stina Lundbergs Dabrowskis liv. Uppväxten i en stabil men olycklig medelklassfamilj i Traneberg, omvälvande tonår, ett självmordsförsök, en våldtäkt, journaliststudier, småbarnsår och de första trevande åren i yrket. Allt återges snabbt och osentimentalt och huvudpersonen konstaterar att hennes liv har format också hennes yrkesroll. När hon har genomgått en svart period har det blivit mörkare frågor, och tvärtom.
Tyvärr följs inte de personliga utvikningarna upp i de yrkesrelaterade avsnitten och helheten blir ofrånkomligt kluven.
Som handbok betraktad är Stina om Stina och konsten att intervjua förhållandevis inspirerande och fylld av nyttiga råd till alla dem som någon gång kommer att befinna sig i ena ändan av en intervjusituation. Men som litterär produkt lämnar den läsaren med känslan av att författaren vill berätta om sig själv men gömmer sig bakom en yrkesroll, även om avsikten såklart är att posera avslappnad och personlig. Stina Lundberg Dabrowski är alla gånger tillräckligt intressant för att fylla en renodlad självbiografi.