Mellan det första och sista brottet

En poet som har passerat de sextio måste inte nödvändigtvis skriva om döden. Det låter kanske som en självklarhet, men jag har upprepade gånger kommit på mig själv med att läsa äldre författare med ögon fulla av förutfattade meningar. Till och med en sjuttioåring kan skriva om en gryning som aldrig kommer utan att mena att det är liemannen som hinner före. Inte ens en åttioåring behöver vara fixerad vid den där skrämmande punkten då bröstkorgens urverk ”som regelbundet perforerar tystnaden och tidlösheten, befriande slår tretton slag”, för att låna orden av Gunnar Ekelöf, som redan i sin debutbok var fixerad vid det stora frånfället. Om man rannsakar sig själv som läsare är jag tämligen säker på att den fördom som man oftast applicerar på det stoff man råkar ha i händerna är just åldersrelaterad.

Det är alltså med ovanstående i strängt minne som jag öppnar den nya samlingen Gramina av Bo Carpelan, som utan några vidare överdrifter måste betraktas som den främsta åldermannen i det finlandssvenska litterära kretsloppet. Carpelan har i sina senare samlingar skrivit sig allt närmare avgrunden, men det behöver ju inte betyda att han hela tiden vandrar på kanten. Skulle man kunna tro, alltså. Redan den andra strofen i Gramina är ett lakoniskt konstaterande om det ämne som numera fyller tomrummet kring författarens bekanta, otvetydigt Carpelanska, landskap av daggvått gräs och skärgårdsljus: ”Fyller livets sparbössa/tills den töms”. Och mäktiga 170 sidor senare ligger spargrisen fortfarande på slaktbänken:

När ljuset ej mera bländar
är din hemtrakt där
och din vila

Och varför inte? Kontinuitet betyder ingenting. Diskontinuitet betyder existens. Det är bara det första och sista brottet – födelse och död – som är avgörande. Om man hårdrar allt däremellan petitesser.

Men det vore ändå en överdrift att säga att Carpelan vandrar i skuggorna. I Gramina, med undertiteln ”Marginalia till Horatius, Vergilius och Dante” rör han sig kring sina gamla idoler med en lätthet som avgjort har mer att göra med den förstnämndas Carpe diem än den sistas blytunga sorg. Dagarna blir vackrare, vinden skarpare, det outsagda allt mer högljutt. För en mindre skarpögd poet kan det andra brottet, det slutgiltiga, betyda en självömkande dimma – det är en väldigt mänsklig reaktion. För de riktigt stora betraktarna däremot, och det är väl knappast någon som protesterar om man placerar Carpelan i den högen, blir det annalkande mörkret ett spårämne som förtydligar.

Förebilderna är mer sällskap än inspiration, och det är egentligen bara Vergilius, som markerar samlingens andra del, som lyser igenom i Carpelans ovanligt tunga och våldsdrabbade ord. Men inte heller här, där han ändå tillåter sig att vandra omkring på något som liknar ett slagfält, är Carpelan särskilt långt ifrån det på en gång esoteriska och konkreta ljus som alltid, eller i varje fall oftast, skiner igenom hans dikter.

De tre giganterna finns också med som en referenslåda för den unga Carpelans drömmar om litterär storhet. Han har skrivit sig fram genom livet och nu, mer än sextio år efter debuten, bär han inte längre ynglingens storvulna drömmar om odödlighet. Men, och det här är väldigt viktigt, han identifierar fortfarande känslan och är rädd att glömmas bort. Han aspirerar inte på att få tillhöra samma tämligen exklusiva herrklubb som Horatius, Vergilius och Dante, men han bävar för att bli ett minne som bleknar för fort.

Om efter tjugo år
någon säger: han var
vad jag minns,
poet –

Bo Carpelan tillåter sig att vara rädd, och det är bra mycket mer sympatiskt än det pompösa meddelande han med visst fog kunde tvinga på läsaren från sin upphöjda position. Det är också därför Graminas svagare delar – några ofullföljda ansatser och ett antal rätt överflödiga aforismer – inte nämnvärt sänker helheten. De finns med för att Carpelan vill så väldigt mycket med sitt språk. Och att sextio år och ett fyrtiotal böcker efter debuten fortfarande brinna så ihärdigt är ett löfte om en lång fortsatt existens.