Imponerande lärdom: det omdömet är snarast för blekt för att göra rättvisa åt Tore Wretös nya bok, Kampen om det medeltida Italien. Europeisk storpolitik från och med kejsar Konstantins upprättande i början av 300-talet av en kristen stormakt med Rom som centrum fram till 1300-talet - så lång tid omspänner Wretös krönika, baserad på latinska originaldokument och en omfattande sekundärlitteratur. Som sin främsta läromästare hyllar han Edward Gibbon vars magistrala verk Romarrikets nedgång och fall (1776-88) alltjämt står sig innehållsligt och dessutom erbjuder en förnämlig stilistisk förebild.
Wretö själv skriver sobert, lika fri från akademisk jargong som från moderna lättsamheter. Han håller sin retoriska pegas i strama tyglar men kostar på sig att då och då apostrofera Clio, historieskrivningens musa.
Temat i boken liksom i det årtusende av europeisk historia som beskrivs kan enkelt sammanfattas som kampen mellan kyrklig och världslig makt, mellan påve och kejsare samt diverse kungar och markgrevar. Kyrklig är det rätta ordet för påvarnas maktutövning, inte andlig. Den korruption som enligt tidningarna präglar dagens Vatikanstat har medeltida anor, och som Wretö visar var det moraliska förfallet omfattande högt upp i den kyrkliga hierarkin.
Vissa skeden i denna tusenåriga historia var mindre dramatiska och när påvarna ibland avlöser varandra efter bara några få år, eller rent av månader, blir framställningen mindre fängslande. Personnamn och ämbetsår antar katalogform.
Men skulden vilar på historien i sig, inte på författaren.
Något bör sägas om det sant heroiska i Wretös företag. De som tagit del av hans föregående skrifter vet att han sedan flera decennier är helt blind, vilket inte hindrat att han, med den avancerade datateknikens hjälp, tillgodogjort sig de mest abstrusa källskrifter. Lyckligtvis kunde han redan innan obehindrat läsa latinsk text, tysk, engelsk, fransk, italiensk och grekisk inte att förglömma. Tilläggas ska att korrekturläsningen av de drygt 300 stora boksidorna är prickfri.
Till professionen i smalare bemärkelse är Wretö litteraturhistoriker, och den sidan av hans bildning kommer till sin rätt i det avslutande partiet om Dante och hans Divina Commedia. Efter en allmän presentation av Dantes liv och verk följer en mer detaljerad genomgång av Komedins många samtidspolitiska anspelningar. Dante var anhängare av det tysk-romerska kejsardömet som under hans tid förlamades av ett långt interregnum.
Flera maktlystna och giriga påvar blir hårt åtgångna i Komedins Infernodel medan fattigdom och äkta andlighet prisas. På en punkt lider Wretös analys av en brist: han förbigår den konsekvent genomförda, flerskiktade allegorin som tillmäter det historiska skeendet parallella objektiva moraliska och andliga dimensioner. Att verket är uppbyggt enligt den principen har vi Dantes eget ord på i ett brev till en av hans mecenater.
Men inför en forskningsbragd som Wretös förstummas sådan detaljkritik. Man bugar och tackar för all klart framställd lärdom.