Fatima Bremmer har skrivit en ömsint bok som uppvärderar Tanten
Palmgrensväskor, hårläggningsvätska, långkok och jävlaranamma. Aldrig har väl det tantiga varit så aktuellt som nu. I bloggar tipsas vi om husmorsknep, i second hand-butikerna letar vi efter blommiga koppar med naggade kanter och
i de flesta kök finns ett lager av mönstrade muffinsformar till våra hembakta cupcakes. Det är inne att vara tantig, men hur är det med tanterna själva?
Fatima Bremmer har tillsammans med fotograf Magnus Wennman rest runt i Sverige för att doppa fikabröd med vår tids sista tanter. Dagens tant, som växte upp under den första hälften av 1900-talet, har blivit en ikon vad gäller såväl livsstil som uppenbarelse.
I boken De sista tanterna berättar några av dessa kvinnor, späckade med livserfarenhet, om sina liv och vad som har förändrats. För på ena sidan myntet har vi 2000-
talets anammande av det tantiga, och på det andra har förebilderna själva hamnat i skymundan.
”Tantighetens återkomst förutsätter tyvärr den riktiga tantens död” säger etnologen Owe Ronström i boken som lyfter fram de samhällsstrukturella orsakerna till tantens uppkomst och förfall.
Journalisten och författaren har tillsammans med Magnus Wennmans fantastiska fotografier tecknat ett på samma gång vemodigt och sprudlande porträtt av de kvinnor vi kallar tanter.
Pensionärsföreningar, frisörsalonger och bingohallar stängs en efter en och en stor del av den kunskapsbank som dessa damer sitter inne på är på väg att försvinna med dem. Även om vi i dag sitter och pillar russinen ur tant-
kakan och väljer ut de delar av hennes livsstil som passar in i vår radikalt annorlunda livsföring, så riskerar resten oåterkallelig utrotning.
Med öm och respektfull hand lyfter De sista tanterna upp diskussionen om hur samhället först formar tanten och sedan förkastar och gör om henne. Boken fördjupar sig i allt från hennes frisyr och klädsel till tantens civilkurage och livsinställning. Men framför allt så befäster den tanten som människa och källa till inspiration och kunskap.