Vad är verklighet och vad är fiktion inom ramen för en roman? Frågan är central i Håkan Nessers ambitiösa men bara delvis lyckade Himmel över London.
Leonard Vermin har kommit till London för att fira sin 70:e födelsedag med en påkostad middag i sällskap av sina närmaste. Men han är också där för att summera sitt liv, och kanske allra viktigast – för att dö. En cancer bryter ned hans kropp, och kraftigt medicinerad far han staden runt och förbereder hädanfärden samtidigt som han brottas med minnen från ungdomsåren i samma kvarter, obevekligt nedtecknade i en gul anteckningsbok. En kärleksaffär i skuggan av det kalla kriget och järnridån finns i botten – ett slumpmässigt möte vid Trafalgar Square som leder till chiffrerade meddelanden upphämtade på ett antikvariat vid Earl's Court, stulna kyssar i hemliga lägenheter i Soho, portföljer som obemärkt byter ägare vid Speaker's Corner och ond bråd död i Holland Park. Spioner är de allihop, och vem som är vän eller fiende är långtifrån klart.
Särskilt sympatisk framstår han inte som, Leonard Vermin. Inte heller personerna i hans omgivning är guds bästa barn, de går mest omkring och undrar över hur mycket den gamle gubben är värd och hur han tänkt fördela gracerna i sitt testamente. Till försvar för Leonards surmulna sinne hör att hans återstående dagar i jordelivet går att räkna på handens ena fingrar.
En bit in i läsningen mörknar himlen över London. Århundradets åskväder drar in över staden och fiktionen börjar krackelera. Hittills har människorna i romanens nutid kommit från Håkan Nessers fiktiva Maardam-trakt i Van Veeteren-sviten, men nu skriver en Lars Gustav Selén bokstavligt talat in sig i handlingen. Hans tillvaro i en blek mellansvensk stad bär spår av Vermins värld genom ekon i namn och händelser, och när en av Londonkaraktärerna hittar Seléns plånbok på gatan och en roman inköpt på måfå börjar tala direkt till sin läsare gungar det ordentligt i fundamentet historien vilar på.
Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen, utan nöjer mig med att konstatera att Himmel över London är en ambitiös roman och Håkan Nessers mest avancerade bygge hittills, även om han själv i en intervju med Dagens Nyheter hävdat att den inte är komplicerad utan bara har ”en väldig massa ingångar”. Tveklöst är gångarna många, och flera intressanta frågor väcks under läsningen gällande fiktion kontra verklighet och romankonstens ramar.
Lyckas då Håkan Nesser besvara frågorna? Nja, det skulle jag inte påstå. Visserligen tror jag inte att hans poäng är att försöka bringa klarhet, men något mer tydlig över syftet med historiens många in- och utgångar hade jag önskat se. Himmel över London innehåller visserligen många typiskt nesserska drag, men han lämnar samtidigt kriminalspåret bakom sig och levererar i stället en spion- och kärleksberättelse som närmar sig metaromanen i sin form. Resultatet blir inte misslyckat, men inte heller helt framgångsrikt. Jag har alltid uppskattat Håkan Nessers författarskap, men här är summan av kardemumman mer intressant än fängslande.
Till bokens styrkor hör skildringen av London, den känns mer genuin än den författaren åstadkom i New York-romanen Maskarna på Carmine Street härom året. Det märks att Håkan Nesser bär en kärlek till London som inletts i unga år och på äldre dagar blossat upp igen. Han må ha 25 år upp på mig, men jag tycker mig känna igen känslan han vill förmedla, och jag tror att alla som upplevt London i skarven mellan ungdom och vuxenliv girigt lapar i sig miljöerna.
Jag kan heller inte låta bli att imponeras av modet. Håkan Nesser har visserligen alltid gillat att låta sina karaktärer brottas med ting större än dem själva – särskilt i böckerna om den med Vår Herre ständigt konverserande kriminalaren Gunnar Barbarotti – men här går han steget längre och låter sina figurer slå sig ur fiktionens ramar, eller bryta sig in i den, beroende på hur man ser det. Frågan är vad hans trogna deckarpublik tycker om det.
Deckarna ja. I ovan nämnda DN-intervju säger Håkan Nesser att ”det får vara bra nu”, han är färdig med genren. Det hela verkar dock en smula oklart. På baksidan av Himmel över London står att fjolårets kriminalroman De ensamma var del fyra i den så kallade Barbarottikvintetten, men på Nessers egen hemsida benämns serien som Barbarottikvartetten. Klickar man på beskrivningen av De ensamma står dock att läsa att det är den näst sista boken i serien.
Ett sant mysterium. Jag hoppas att Gunnar Barbarotti tar sig an det.
Och för den delen – Himmel över London inleds en eftermiddag på Paddington Station klockan tio i fem. En författare som så tydligt vinkar till Agatha Christies 4.50 från Paddington när han säger sig ha lagt deckare bakom sig – kan man verkligen lita på honom?