Ministern hyllar sina vardagshjältar

Premiärministern Gordon Brown har skrivit en bok om vardagshjältar i hans hemland, skriver Nils Brage Nordlander.

Gordon Brown

Gordon Brown

Foto: Scanpix

Litteratur2008-06-12 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den engelska labourledaren och premiärministern Gordon Brown har ett förflutet som akademisk lärare och har under senare år också uppträtt som litteratör.
För ett år sedan kom boken Courage, där han skildrade 8 personer runt om i världen som offrat livet för sina ideal (recenserad i UNT 3 januari). Nu återkommer han med en bok om vardagslivets hjältar hemma i Storbritannien. Han har mött dem, 30 personer, vid sina resor runt om i landet och berättar om deras gärningar i korta biografier.

De flesta är volontärer, som ofta satt igång frivilligorganisationer för att hjälpa människor som av olika skäl råkat i trångmål. Med författarens labourbakgrund är det anmärkningsvärt hur han betonar värdet av frivilliginsatser framför kommunala eller statliga åtgärder.

Erinma Bell gick en afton i Manchester, när hon och hennes sällskap anfölls av en beväpnad skara ungdomsligister. Maken blev träffad, själv undkom hon oskadd men arg. Hon samlade vänner och föräldrar till barnens kamrater till en proteströrelse mot gatuvåldet. Varje vecka gick ett växande antal en fredsmarsch genom stadens gator, föräldrarna engagerade sig mer i sina ungdomars förehavanden och gatuvåldet minskade.
Avila Kilmurray gjorde en liknande insats i våldets Nordirland. Hon samlade kvinnor från katolska och protestantiska hem, de blev vänner och påverkade sina militanta män till fredlig samvaro.
Anne Glover bor i Braunstone, en stadsdel i Leicester, nedsliten därför att en narkotikahandlare lockat ungdomen till missbruk. Hon avslöjade honom och fick honom dömd till långt fängelsestraff, trots att hon utsattes för skadegörelse och hot när hon skulle vittna. Sedan vände stämningen, hon blev invald i fullmäktige, de förfallna husen rustades och blev eftertraktade och stadsdelen blommade upp.

Peter Morson bor i Dordon i gruvdistriktet. Gruvan las ner och 1 800 blev arbetslösa. Peter valdes till kommunalråd och lade ner stor energi på att locka företag till orten. Han öppnade ett ungdomens hus, där ungdomarna själva fick bestämma inredning och verksamhet. Ett gott samarbete med polisen fick makt över asocialt beteende.
Susan Langford fann att unga och gamla inte talade med varann eller förstod varann. Hon grundade en organisation kallad Magic Me i Londons East End, som sammanför gamla och unga till gemensam verksamhet: fotografi, utställningar, teater eller musik. Många är invandrare och berättar om sina hemländer. Ingen av de gamla är längre rädd för ungdomar.

Det viktiga är att låta människa möta människa, oberoende av initiativ från stat eller kommun men gärna i samverkan med dem. I de korta biografier, som här endast kunnat exemplifieras, berättar Brown mycket konkret hur en brinnande vilja att rätta till missförhållanden och hjälpa utsatta människor finner nya vägar att nå målet. Han skriver levande och man delar hans uppskattning av de skildrade insatserna. Kanske är hans bok ett led i strävanden att nå den uppskattning bland engelska väljare som hans företrädare Blair en gång hade.
Som han själv skriver i sin sammanfattning är det tjugo miljoner volontärer i Britain, som gör stora frivilliginsatser och därutöver många miljoner, som ger tid och pengar till lokala aktiviteter. 81 procent ställde upp vid tsunamikatastrofen.
Brown har gjort ett representativt urval bland alla dessa. Kanske lockas än fler att ägna kraft åt sådana uppgifter av hans entusiastiska beskrivningar.
En ny bok
Gordon Brown
Britains everyday heroes
(Edinburgh Mainstream publ. comp)