Minnen från ett liv i bruksmiljö

Friherre Carl Johan Cedercreutz (1915—2001) var uppväxt på bruken Varkaus och Högfors, där fadern Edvard var verkställande direktör. Redan från barnaår blev han välbekant med bruksmiljöer och med de arbetsprocesser som ägde rum där. Men han tillägnade sig också stor kunskap om det sociala liv som pågick på bruken, både hos ledning och hos arbetare. Allt detta gjorde honom rustad att senare gå i sin fars fotspår och verka vid Karhula, Kolsva i Värmland, Jakobstads mekaniska verkstad samt Varkaus, Kymmene och Högfors bruk. Sin yrkesverksamma bana avslutade han 1974.I sin bok skildrar Cedercreutz på ett mycket personligt sätt sitt liv i dessa miljöer i Finland och Sverige. Berättelsen är strukturerad i tiden utifrån de olika arbetsplatser författaren varit knuten till.Detta till trots rör skild-ringarna mestadels det sociala livet och inte det egna arbetslivet eller den egna karriären. Cedercreutz gör läsaren bekant med sin egen person, sin familj och sina sociala kontakter i vardag och fest. Han berättar också om sina intressen — jakt, segling och musik — och sina politiska engagemang utanför själva arbetet.Allt detta gör han på ett utmärkt och intresseväckande sätt, där varje detalj har betydelse. Det innebär att han arbetar som ett slags etnolog, som med etnografisk skärpa beskriver sina iakttagelser av omvärlden. Särskilt intressant är att läsa beskrivningarna av Varkaus och Högfors bruk, där författaren var uppvuxen och dit han långt senare återkom som chef. Här lägger han möda på att jämföra sina barndomsminnen med sina intryck som vuxen, samtidigt somhan skildrar de faktiska förändringar som ägt rum på platserna.Cedercreutz bok är rikt illustrerad, inte minst med foton ur de privata albumen. Bilderna på familjens och vännernas intima leverne ger inblickar i ett privilegierat och ståndsmässigt liv. Hela sitt liv rörde sig författaren i burgna miljöer. Han bodde i rymliga hus med stora väl möblerade rum och han kunde unna sig påkostade fritidsnöjen som tennis och segling. Han hade råd att bjuda vännerna på fina middagar och han kunde erbjuda sina barn en gedigen och trygg uppfostran. Den privilegierade tillvaron till trots glömmer han dock inte att också skildra arbetarnas liv och förhållanden och alla de kontakter han hade med dem.Boken avslutas på ett ytterst förtjänstfullt sätt med en kortare kommentar gjord av Cedercreutz tre barn Göran, Barbara och Ann Catherine. Barnen berättar om faderns musikalitet och hur han spelade violin, piano, flöjt och mandolin. Hans dröm var att lära sig att spela varje instrument i en symfoniorkester. Han lånade därför hem instrument i tur och ordning för att öva. Men, skriver barnen, när turen kom till oboen, blev familjens hund så rädd att försöket fick avbrytas.Barnen berättar också om faderns livslånga intresse för att skriva, såväl brev som dagbok och betraktelser (som alla hade rubriken Om...). Dessa skriverier skulle så småningom leda fram till en sammanhållen skildring av ett långt liv, det vill säga till boken Bruksliv som nu getts ut av Svenska Litteratursällskapet.