Minnesrummen öppnar sig

Om man grovt delar in den samtida lyriken i några olika kategorier skulle Thorells lyrik hamna i facket för lyrik som gestaltar ett känslostoff med en blandning av bilder och en syntax som inte följer prosamönster. Inom en del samtida dikt har sådan syntax blivit en slags standard. Det ljud som kommer ur den kan man kalla för ett av lyrikens känslospråk.
Problemet med detta språk, som jag ser det, är att det nästan bara gestaltar en stark känslomässig rörelse. De poeter som använder det måste mer och mer föra in bilder i sin poesi för att slå an något specifikt för sin dikt. Utan det riskerar den att kännas sliten.

Minnena är centrala i Matriser för ett landskap. De kommer till jaget vid frukostbordet en morgon då det böjer sig ner efter en strumpa. Ordet matris kommer från det latinska ordet matrix som betyder livmoder. Och inom konst och hantverk är det en form, som kan vara avgjuten av ett föremål, för att skapa ett likadant. Jaget minns sin moder, den som det blivit präglat av, och på andra sidan bordet sitter jagets dotter - det liv som jaget präglar. Minnena kommer som till ett barn: "barnets smärta / att det ser oändlighet / vad det än ser". De går helt enkelt inte att stoppa.
Med hågkomsterna av modern kommer också något smärtsamt. En frånvarande älskad träder fram. Vem det än må vara har den påverkat och format jaget mycket. I det finns starka känslor av vemod. "Klangen av din röst / som jag fortfarande hör / också i pelaren / av ord / Det går inte att låtsas / att jag inte finns / att utlåna mig själv / för att utplåna / avståndet".

Man får följa jaget i en minnesprocess som det genomgår under en begränsad tid. Men det är inte själva processen som är det mest intressanta. Denna kunde ha förklarats i en enda dikt. Här kommer vi tillbaka till språket. Sättet som ämnet berättas på: språket utlöser de känslor som finns i och kring processen.
Men jag saknar något, kanske ett tydligare sammanhang för dikterna att utgå ifrån. Som det ser ut nu är hon onödigt dunkel på några punkter. Men kanske är det något som kommer att komma upp till ytan i kommande diktsamlingar. Det är en rörelse som finns redan nu från förra diktsamlingen.

Thorells dikter bär en del oförglömliga meningssammansättningar som är starka och mycket bra formuleringar som "Genom att skriva till dig stjäl jag på något sätt tid, kanske från strängheten i mitt eget väsen." Men den räcker inte riktigt.

Minnesrummen öppnar sig

Carolina Thorells dikter är ibland smärtande bra men jag saknar något, skriver Magnus Dahlerus.