Ingen svensk politiker har blivit föremål för så många biografier som Olof Palme. Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss är den senaste i raden. Det är ett lysande och insiktsfullt porträtt av en av de viktigaste och mest kontroversiella politikerna i svensk historia.
Åtskilliga politiker har varit hårt ansatta av kritiker – statsministrar som Karl Staaff, Tage Erlander och Göran Persson var periodvis förtalade och bespottade. Men ingen har varit tillnärmelsevis lika hatad som Olof Palme.
Medan han ännu levde blev till slut detta hat ett så vanligt förekommande inslag i den offentliga debatten att en förhållandevis respekterad författare som Lars Gustafsson kunde skriva att han ”verkligen börjat hata Olof Palme”.
Märkligt nog finns hatet kvar än i dag, trots att det gått ett kvartssekel sedan mordet. För en tid sedan var jag på en middag där en dam med en etablerad position i samhällslivet ägnade sig åt att förtala den döde.
Hur ska Palmehatet förstås? Berggren menar att det aggressiva drag hos Palme som många fann frånstötande har sin upprinnelse i den starka och i några avseenden speciella form av sammanhållning som präglade svensk arbetarrörelse under Palmeepoken.
I Sverige förmådde inte arbetarklassen på grund av den sena industrialiseringen utveckla samma sociokulturella gemenskap som i andra europeiska länder; klassolidariteten växte i stället fram inom ramen för den organiserade arbetarrörelsen. Klassbegreppet blev politiskt snarare än kulturellt; det var i en politisk kontext som arbetarnas samhörighet manifesterades. Och få kunde mobilisera de egna som Palme. Genom sin talang när det gällde att smäda motståndarna frammanades den starka sammanhållning som bidragit till socialdemokratins långvariga dominans.
Palme var en retsticka, konstaterar Berggren, som genom sin solida överklassbakgrund saknade en ”medfödd respekt för de reservofficerare, företagsledare, docenter och jurister som de borgerliga skickade fram”. Han ”strimlade dem utan pardon”.
Berggrens bok är en mäktig familjeberättelse, kantad av träffsäkra idéhistoriska exposéer, där en rad kraftfulla personligheter får träda fram ur skuggorna. Allra mest sticker Olofs farfar, Sven Palme, ut: en i flera avseenden stor man ”som vägde 105 kilo utan ordnar och 110 fullt påklädd”. Bilden av Olof Palmes uppväxtförhållanden och drivkrafter blir mångfacetterad och fascinerande.
Å ena sidan innebar den burgna klassbakgrunden just den typ av social säkerhet som så ofta är utmärkande för människor sprungna ur aristokratin: deras självkänsla är kopplad till vilka de är och inte till vad de gör. Det hindrade dock inte Palme från att i alla sammanhang vara extremt tävlingsinriktad.
På tennisbanan var han en dålig förlorare men en utomordentligt god vinnare, storsint och ödmjuk mot den som besegrats.
Å andra sidan blev Olof Palme tidigt i livet faderslös, han var endast sju år när fadern avled. Det är en intressant omständighet att många framgångsrika politiker förlorat en förälder i tidiga år, och inspirerad av Jean-Paul Sartre diskuterar Berggren i psykoanalytiska termer det existentiella trauma det innebär att som barn förlora sin far.
Om det existentiella traumat övervinns kan en stark vilja till makt uppkomma: den smärtsamma insikten om förlust kan generera en konstruktiv attityd till förändring, att det är nödvändigt att bemästra sina förändrade livsvillkor.
När auktoriteten från föräldrarna blir svagare innebär det också att ett svagare överjag utvecklas; samhällets normer internaliseras inte i samma utsträckning som hos barn som präglats av stark föräldraauktoritet, och när individens auktoritetsbejakande beteende minskar kan – under gynnsamma förhållanden – ett mer autonomt och därmed starkare samvete växa fram.
Är inte detta en träffande karakteristik av Olof Palme? Han var självsäker och stod över borgerliga konventioner. Han var också självständig – och maktorienterad.
Ofta framförs tesen att Olof Palme ”svek” sin högborgerliga bakgrund och att det var därför han utsattes för ett så starkt hat från det borgerliga Sverige. Vissa tror på fullt allvar att Palme egentligen inte var socialdemokrat utan att han valde att göra karriär i detta parti för att det var maktbärande. Ingen som läser Berggrens bok kan dock tvivla om äktheten i Palmes engagemang.
Han var arkitekten bakom det starka samhället, och drevs av stort patos när det gällde orättvisor och förtryck i världen.
Och något svek mot sin familj var det knappast fråga om. I ett historiskt familjemönster framstår snarare hans gärning som logiskt följdriktig: medlemmarna i släkten Palme förenas enligt Berggren av ”en stark tro på vetenskap och modernitet, en mångspråkig internationalism, en blandning av aristokratisk noblesse oblige och faustisk vilja till makt, ett intresse för litteratur, dramatik och retorik samt en grundmurad övertygelse om nödvändigheten av att mobilisera all sin viljekraft när det gäller att uppnå avgörande mål.”
Bokens 700 sidor innehåller några stickspår och utvikningar för mycket men är nästan helt befriad från faktafel (jag har lyckats hitta ett felaktigt årtal och det heter Utrikesutskottet, inte Utrikespolitiska utskottet) och framstår vid en samlad bedömning som ett av de mest imponerande opus i denna genre som skrivits i vårt land.
Tommy Möller
professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, bosatt i Uppsala