Mitt i skamlöshetens prick

Milt sagt har det stormat omkring utgivningen av Sisela Lindbloms tredje roman De skamlösa. Redan innan den kom ut tog en debatt fart i media. Därefter har det bildats två läger som grovt skulle kunna sägas vara för eller emot konsumtion av kläder, väskor eller inredning. Sisela Lindblom har låtit det gå ett decennium sedan sin förra bok Jägarinna som följde på den rosade debuten Lisa för själen. Idag är hon 38 år och arbetar som regissör och dramatiker bland annat vid Stockholms stadsteater och Boulevardteatern. När nu ytterligare en bok ligger ute på diskarna, landar den med sitt tveklöst heta ämne rakt i ett blåsväder.

Ett foto av en halvt gapande, perfekt läppstiftsmålad mun pryder omslaget på romanen. Med snirkliga, vitglittrande bokstäver står dess titel som innehåller det laddade ordet skam. I denna spänning mellan plus och minus utspelar sig De skamlösa, geografiskt förlagd till Stockholms innerstad. Lindblom har skrivit en slags bakvänd chicklit genom att ge sig på genrens miljöer och bilder och helt fräckt vränga dem ut och in. Projektet är vågat, inte minst för att platserna känns så välbekanta. De trendiga uteställena och åtråvärda bostadsrätterna omkring Stureplan visas upp med en välputsad yta, men författaren hittar sprickor i fasaden och uppehåller sig vid dem.

Berättelsen varvas i huvudsak mellan tre karaktärer. De får föra inre monologer och här ryms ett spektrum språkliga uttryck präglat av såväl tidsanda som attityd. Ord som "vårt tänk", "mina parents" eller "boring" hör till sammanhanget. Det är trovärdigt och välgjort, men när det kommer till innehållet i sak läggs ytterligare en växel in. Romanfigurerna Tito, Nathalie och Erik blir karikatyrer med en sådan överdos av osympatiska drag och översittarfasoner att man som läsare nästan spricker av ilska. Värst av dem alla är Erik, nybliven jurist som med nöd och näppe avslutat sin utbildning. Han tvivlar inte på sin egen förträfflighet och tror att ett toppjobb väntar närhelst han behagar. Tills vidare pumpas musklerna på gym och tillsammans med flickvännen Tito breder han bildskönt ut sig på en picknickfilt i en park i city. Med föräldrar som är vana att "skjuta till en hel del" när "det studiebidrag svenska staten delar ut" inte är tillräckligt lever han en alltigenom förspänd tillvaro.

"När jag fick min lägenhet hjälptes mamma och jag åt att inreda den. Det är ju inget jag skryter med, men det var härliga stunder, vi satt och planerade tillsammans, allt från färg och form till vilka möbler jag skulle investera i och vilka jag skulle överta. En stor teveskärm är viktigt för en kille i min ålder, det förstod mamma, fast hon själv skulle ju hellre ha valt en liten variant att ha vid sängen. En teve, en stereo och ett skönt badrum, det är mina basbehov."

Tito och Nathalie är vänner och kollegor på ett modemagasin. Båda är inne i sin egen värld och sätter sig själva i främsta rummet. Mellan dem finns både avundsjuka och missunnsamhet. Nathalie drömmer om att bli porrfilmsproducent och arbetar på en text om en strippa från Polen. Om natten slinker hon i smyg in på redaktionen för att göra research på porrsajter. Samtidigt tar Tito ett steg i karriären och planerar som bäst sitt drömbröllop. Vem brudgummen egentligen är har inte så stor betydelse, bara han ser snygg ut bredvid henne på väg upp mot altaret. Hennes mål är att bröllopet ska bli ett gnistrande bildreportage i tidningen. Här finns en intressant poäng; Tito är så beroende av andras syn på sig själv att hon inte förmår vara lycklig utan den perfekta yta som den professionella fotografens bilder ska kommunicera.

Nog är det tre extrema figurer Sisela Lindblom beskriver, och nog är de skamlösa, alltid. Som jag ser det hänger det förkastliga inte så mycket samman med platserna de befinner sig på eller faktumet att de prioriterar att följa trender. Nej, en ny väska för säsongen med en plånbok som matchar till får mig knappast att gå i taket. Den verkliga skammen ligger i inställningen hos de tre romangestalterna som i olika grad saknar förmåga att reflektera över sig själva. Utan att tänka dyrkar de prylarna som de tror ger makt och ignorerar samtidigt att pengar sällan är rättvist fördelade mellan människor. Det är fult att glömma att alla inte har samma möjlighet att spendera pengar på de senaste varorna med de rätta snitten, färgerna eller märket. Sisela Lindblom har inte sparat på krutet. Hennes roman De skamlösa träffar mitt i prick och får så många att reagera.

Mitt i skamlöshetens prick

De skamlösa tar fasta på sprickorna i Stureplansfasaderna, skriver Charlotte Vybiral.