Moberg stridsberedd

Aktualiseringen av Vilhelm Mobergs verk har pågått under hela 90-talet. Vi har påmints om vilken klippa i litteraturens landskap som Vilhelm Moberg förblir — som epiker och dramatiker, samhällskritiker och polemiker och som skapare av debärande berättelserna bakom Jan Troells stora utvandrarfilm och Benny Anderssons och Björn Ulvaeus folkkära musikal Kristina från Duvemåla.Position som klassikerMoberg har redan blivit en klassiker, en bland den handfull diktare som antar strindbergska proportioner på den svenska litterära arenan. Betraktar man hela textmassan framträder en förbluffande mångsidighet men också stora kvalitativa ojämnheter — precis som hos Strindberg. Men Mobergs styrka är så påtaglig att man alltmer, liksom i Strindbergs fall, kunnat börja resonera om höjder och dalar i verklistan. I själva verket är detta bästa beviset för att han erövrat en säker position som klassiker.Sven Delblanc, som beund-rade Moberg, har skrivit om hur litteraturvetenskap och kritik ofta "bortser från diktverkets egen rikedom och komplikation och fastnar för diktarens mer eller mindre intressanta teoretiska överbyggnader". Han fortsätter: "Sådant intresserade inte Moberg. Vad tid han hade över från berättandet ägnade han sin stora rättvisekamp." Sammanfattande hävdar Delblanc med all rätt: "Moberg var som berättare minst av allt naiv och omedveten. I stil som berättarteknik framstår han som en ovanligt insiktsfull och skicklig yrkesman."Makten över ordenDet gäller om Moberg som om nästan alla stora diktare från folkets breda lager, sådana skrivare som Hedenvind, Eyvind Johnson, Lo-Johansson, Fridegård och Moa Martinson, att det tog dem åtta tio år att verkligen lära sig hur man får makten över orden. Deras gesällår ägnades främst åt medarbetarskap i pressen och naturligtvis självstudier, för vilka folkbib-lioteken och i flera fall folkhögskolorna hade avgörande betydelse. Först efter dessa mödosamma förberedelser förmådde de gestalta sina erfarenheter från samhällslivet på ett konstnärligt övertygande sätt.Hur mycket fattigare skulle inte vår nationallitteratur ha varit utan denna parnassens demokratisering, utan dessa begåvade skrivare som sökte sig fram längs fria bildnings-vägar och gjorde sina klassresor från arbetar- och bondeskikten av befolkningen. Det märkliga var att de till slut lyckades erövra ställningen som fria intellektuella.Radikalpacifisten MobergUnder första världskriget var Moberg av ideologiska skäl, helt enligt ungsocialismens paroller, starkt oppositionell inför allt som hörde till militärväsendet. Han var radikalpacifist, bar märket med det brutna geväret och läste författare som Krapotkin och Tolstoj, anarkismens klassiker. Redan 1917—18 gav han i Såningsmannen uttryck för sin antimilitarism: "De verkliga hjältarna äro de, som vägra att kriga, hellre låta sig arkebuseras eller mördas än att själva bli mördare." Detta är det första dokumenterade uttrycket för ett ideellt och politiskt patos hos ynglingen Carl Moberg (som han ännu kallade sig).Anarkismen-syndikalismens betydelse för Mobergs utveckling framförs här som ett viktigt perspektiv. Men först och sist bör man peka på hans envisa strävan att i alla lägen vara en fri och självständig intellektuell aktör i offentligheten.Moberg och tryckfrihetenUnder 30-talet övergav Moberg successivt sin pacifism under intryck av spanska inbördeskriget och av Hitlers och Stalins pakt, som ledde till de skamliga anfallen mot Polen, de baltiska länderna och Finland, snart nog också Danmark-Norge.När han ville publicera sin egen första politiska broschyr våren 1940 om Tysklands och Rysslands aggression och Sveriges undfallande neutralitet kom den inte längre än till korrekturstadiet. Förläggaren Tor Bonnier meddelade att han i det spända världsläget inte vågade trycka skriften. Moberg fann dock publiceringsmöjligheter i främst Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning."Nu har det Ofria Ordets tid gått in", noterar Moberg i sin dagbok. Delar av sin skrift lyckas han visserligen få tryckta i Folket i Bild och tidskriften Nu. Men upplevelsen av att ha blivit censurerad gör honom oerhört uppmärksam på varje inskränkning itryckfriheten efter Tysklands invasion i Danmark och Norge.Att stå det onda emotEn rad av Mobergs artiklar om behovet av reell tryckfrihet och om samlingsregeringens eftergifter till Tyskland har nu sammanförts i ett urval med titeln Att stå det onda emot. Redaktör är frilansskribenten Otto von Friesen som försett boken med ett ingående företal. Själva boktiteln har Friesen hämtat från Mobergs uppsats i den broschyr, Uppbåd för dessa, som en rad svenska författare sände ut strax före jul 1939 och som 1940 upplevde ytterligare två upplagor. För författarna med Moberg i spetsen var det en akt av andlig beredskap i en tid då friheten för Nordens länder var hotad. Författarnas gemensamma upprop och Mobergs eget debattinlägg står som första nummer i den nya boken.Moberg fortsatte med flera skarpa inlägg i dagsdebatten. Och motståndsromanen Rid i natt (1941) knöt an till den radikala historietraditionen från Anders Fryxell, August Strindberg, Fabian Månsson och Alfred Kämpe. Arbetet med Rid i natt ledde också till en uppsats som han kallade Svensk strävan. Liksom Rid i natt bars den fram av en intensiv plädering för att landets frihet måste försvaras. Försvarsstabens bildningsdetalj fann också för gott att trycka en extraupplaga på 10 000 ex. Även denna tidstypiska beredskapstext kan nu läsas i den nya Mobergantologin.Här får vi möta polemikern Moberg med hans mättade, kraftfulla stil. Med fosterländsk retorik radar han upp argument och använder retoriska frågor och upprepningar som en småländsk bondadvokat som aldrig ger upp. Ibland kan just de ironiska inpassen när de läses i dag framstå som alltför tidsbundna, ja rentav lite tungfotade. Men när det vill sig är Moberg dräpande snabb — som då Dagens Nyheter 1941 bad honom skriva om sin nya bok Rid i natt. Det blev ett par explosiva rader: "Bokens budskap är följande:Neka slavtjänst i pressen. Hemsök informationsstyrelsen. Kvittera censuren. Avsätt pressnämnden. Budkavlen går. Rid i natt!"Sanningen kryper framVilhelm Moberg blev som nämnts medarbetare i den antinazistiska Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, redigerad av den modige motståndsmannen Torgny Segerstedt som tog in allt som Moberg skrev. Denne samlade också sin viktigaste kritik i GHT mot samlingsregeringen till en broschyr, Sanningen kryper fram (1943). Den återges i sin helhet av Otto von Friesen i den nya antologin och redaktören tillfogar också det stort anlagda tal som Moberg höll i Göteborgs konserthus den 10 september 1943.Sista numret i boken är likaså ett omtryck, nämligen av broschyren Segerstedt-striden (1945) som bygger på det äreminne över den nyss avlidne GHT-redaktören Segerstedt, som Vilhelm Moberg på inbjudan av Föreningen Norden i Norge framförde i Oslo universitets aula.Som bekant kom nästa skede i Mobergs opinionsbildande strider att gälla de stora rättsrötefrågorna i Sverige och medborgarnas lika rätt inför lagen. Ställda inför vår egen tids pinsamma "affärer" och "fallskärmar" saknar vi minsann en författarbjässe som Vilhelm Moberg i samhällsdebatten.Lars Furuland