Modig skildring av det fruktansvärda

I dag har ett år passerat sedan Norge, och världen, skakades under Anders Behring Breiviks händer. På plats på Utöya den där hemska dagen då 77 människors mördades fanns Siri Sønstelie, då sekreterare i Skedsmo AUF, det norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund. Siri hade turen som många saknade och hon överlevde massmördarens försök att rensa ön på liv. Genom att gömma sig i en bergskreva klarade hon sig undan skotten och räddades av civila till fastlandet.

Hennes pappa, Erik Sønstelie, har varit journalist på norska Osloavisen och VG och även nyhetschef på Svenska Dagbladet. Han bestämmer sig tidigt för att det han upplever den 22 juli 2011 måste förmedlas av honom själv, inte bara i form av pappa till en överlevande utan som journalist. I boken Jag lever, pappa avlöser faderns och dotterns röster varandra för att ge personlig bild av händelseförloppet på ön och tiden därefter.

Sin första artikel om händelsen skriver Erik redan på anhörigcentret när han ännu inte vet om Siri är i livet eller ej. Men de dubbla rollerna som pappa och journalist visar sig inte alldeles enkla att förhålla sig till. Hur man än ställer sig till det faktum att fadern så fullt ut går in i sin yrkesroll under den personliga tragedin så är strävan efter att ge en till synes meningslös händelse mening högst närvarande. Den är inte bara förståelig: den är mänsklig. Denna strävan är påtaglig genom hela boken: Eriks förhållningssätt till sin journalistroll, Siris sakliga vittnesmål och det faktum att hon redan på Sunvolden Hotel (dit de överlevande ungdomarna direkt fördes) sitter och skriver en artikel om det hon varit med om samma dag. Ja, hela boken är ett uttryck för nödvändigheten i att vaska fram något gott, något meningsfullt, ur en händelse så fruktansvärd som den på Utöya. För om det ohyggliga inte för något som helst gott med sig, hur ska vi som människor kunna stå ut med det?

Det gör vi inte, och därför spelar även det norska folkets gemenskap och sammanslutning, ledargestalternas medmänsklighet och beskyddarinstinkt och det individuella segrandet över spöken och demoner huvudroller i boken. Men starkast blir de avsnitt som inte redan avverkats i media och som saknades i min egen bild av det som skedde på ön.

Som bilden av hur den då tjugoettåriga Dana, täckt av sina vänners blod, blir jagad och nedtryckt av poliser. De tror att han är en förövare, i maskopi med Anders Behring Breivik. Poliser ur insatsstyrkan sliter av honom byxorna medan han får sitta med händerna över huvudet. De vill se om den unge kurden har några vapen på sig. Först när andra AUF-ungdomar går i god för honom släpps Dana. Även sjuttonårige Anzor från Tjetjenien grips. Han blir förhörd i samma hus som den massmördare han nyss har tagit sig undan ifrån. Vissa har talat om en ljus gärningsman, andra om en mörk, något som skapat förvirring hos polisen. Därför blir Anzor satt på bottenvåningen i den byggnad där även förövaren sitter, endast en trappa upp.  Där får han sitta i flera timmar medan hans familj tror att han är död.

Siris övertygelse och modet att hålla fast vid denna trots det hon varit med om är minst sagt imponerande. Eriks ambition att göra familjens öde tillgängligt för allmänheten, för att på så vis kunna göra någon nytta i en situation där mening är svår att se, är även den överväldigande. Men förvandlingen av denna självupplevda katastrof till korrekt och nykter rapportering är inte alldeles enkel. Det blir inte sällan påtagligt att boken är skriven inom en extremt nära framtid från det att scenerna utspelats i verkligheten. Och för en nyhetsartikel är det naturligtvis ett måste, men för en bok av det här slaget undrar jag om inte lite andrum hade behövts. Inte bara för bokens skull, utan även för dess författares. Något tappas nämligen bort i översättningen av den privata rollen till den professionella, något som behövs för att vidden av det som hände på ön ska nå fram till läsaren. Detta något skulle till exempel kunna vara en behövlig intimitet eller känslomässig reflektionen – helt enkelt det som skiljer denna berättelse från andra överlevandes.

I mediebevakningen av dåden, samt under den sända rättegången mot Anders Behring Breivik, har vi kunnat vältra oss i hjärtskärande detaljer om de olika ungdomarnas öden. Jag lever, pappa är ingen blodig navelskådning av morden på Utöya. Inte heller är den att likna vid en snaskig löpsedel som göder vår avtrubbade syn på det extrema våldet och dess utövare. Och detta är bokens främsta förtjänst och i min mening författarnas största seger. Med sin bok visar Siri och Erik Sønstelie hur den 22 juli 2011 kan få ny mening genom de små och stora valen vi gör i våra liv. Låt oss hoppas att den även kan leda andra in på samma spår.