Mord med musikkuliss

Furioso är en diger lunta på mer än 500 sidor. Bokens titel kunde ha stämt bättre med den musikaliska termen (ungefär i rasande tempo) om texten hade stramats åt och berättats på, säg 400 sidor. Nu får man läsa halva boken innan den verkligen rör sig från relationsdrama till kriminalroman – för visst finns här både mord och polis.
Balansen i relationerna i den kvinnliga stråkkvartetten Furioso bryts, när ledaren skadar sig och kallar in sin vän, den internationella stjärnsolisten Raoul Liebeskind som ersättare. Minst två av kvinnorna har haft eller har förhållanden med honom. Ingen står utan relationen till honom. Men alla vet ingalunda allt om varandra.

Kvartetten ska avsluta inspelningen av en cd med Stenhammars sista stråkkvartett och träffas på en skärgårdsö för att göra detta i lugn och ro. Jag får en rad läsminnesbilder av sällskap insnöade på hotell, fast i framrusande tåg, strandsatta på öar ... Beprövat recept.
Hur viktig är musiken? Boken är skriven av en etablerad tonsättare och handlar om musiker. Eller – gör den det? Kunde de inte lika gärna vara undersköterskor eller idrottslag på kick off eller kurs? Jodå. Författarens hemtama musikmiljö blir mest en ny kuliss i välbekant drama; dock får läsaren faktiskt lära sig lite nytt, bekanta sig med termer och tankar som inte finns i alla kriminalromaner. Bra, men gärna ännu mer av detta i nästa bok!
Storyn? Ett intrikat och spetsigt relationsdrama med mordet som den extra kryddan. Ett inte oväntat, men oväntat krångligt mord. För vem är egentligen mördaren? Den som ... eller den som ...

Kommissarie Ebba Schröder bor i Djursholm med dobermannpinschrar och dyrbar konst. Furioso-kvartettens ledare är den adliga Louise Armstahl. Och författaren själv bor i Stocksund, några stenkast från sina huvudpersoner.
Medan kriminalförfattare som Kjell Eriksson och Aino Trosell har medvetna arbetarklassperspektiv i sina böcker, bjuds läsaren här på den ekonomiska och intellektuella överklassens miljöer och tankar. Inte ologiskt i en tid där mycket uppmärksamhet ges kungahus, adliga klubbägare och nyrika Stureplansglidare.
Men vad innebär egentligen överklassperspektivet – en kritisk granskning eller bara ytterligare en kuliss för en hyfsat spännande berättelse?
Summa summarum: en rysansvärd bladvändare – icke. En handling som snabbt drivs framåt – icke. Pussel – jovars, mot slutet. Årets deckarsensation – icke. Värd att läsa ändå – absolut. Behållning – gott språk, trots allt en del intressant om överklass, musik, relationer och ett för tiden passande hbt-deltema.
För bok nummer två (som jag tänker läsa) i den planerade serien om fem, önskar jag ett snabbare tempo, ett mer åtstramat manus, mer musik och musikerliv och helst en mer avslöjande överklassrapport. Sen får vi se om Ebba Schröder med sina dobermannpinschrar blir vår nya polishjälte.