Mord, nazism och teater

Allt började med ett brev. Carl Thunberg, tidigare ledare för Militärligan, satt på Tidaholmsanstalten och var missnöjd med hur fångvården fungerade. Han insåg att den teatergrupp han gått med i kunde användas till något större: han kunde bjuda in någon som kunde dra i gång en debatt. Thunberg valde Lars Norén. I brevet lockade han med att ett möte med fångarna kunde ge "en eller annan insikt i vad som lurar i det mänskliga psyket bortom den röda gränsen av lagliga tillbud, allmänt vedertagna konventioner och moraliska betänkligheter." Norén kom som när man visslar på en hund.

Kriminalvården reagerade på samma sätt inför namnet Lars Norén. Sveriges tyngste dramatiker erbjöd sig att jobba med fångarna och att lyfta Tidaholmsanstaltens skamfilade rykte - dessutom fick de honom gratis, Riksteatern skulle betala allt. Thunberg måste vara bra på att läsa folk: Norén och fängelseledningen reagerade just som han hoppats att de skulle göra, ändå gick ingenting som han tänkt.
Från kriminalvårdens håll tog man för givet att teaterprojektet skulle rehabilitera fångarna, men det var inte Norén särskilt intresserad av. I Elisabeth Åsbrinks bok framstår Sju tre som grumligt tänkt redan från början och slutsatsen blir: det var därför allt gick så fel. Skulle pjäsen fungera som terapi för fångarna eller för Norén själv (vid ett tillfälle säger han att syftet var att övervinna hans egen rädsla för fångarna)? Var syftet att väcka debatt om kriminalvården eller om de utstöttas nazism? I efterhand nämns alla dessa skäl, men som om de var flytande, diffusa, utbytbara. Inte minst Norén nämner så många olika syften vid olika tillfällen att det låter som att han undviker att röra vid sina verkliga drivkrafter.

I brist på tydligt mål formas Sju tre i stället av den gruppdynamik som uppstår mellan Norén, fångarna Carl, Tony och Mats samt Riksteaterns producent Isa Stenberg. Gruppens privata drama innesluts och skyddas i sin tur av den dynamik som uppstår kring ett prestigeprojekt: snart törs varken Riksteatern eller Kriminalvården göra något som hotar pjäsen.
Norén och Riksteatern är givetvis inte skyldiga till rånen och morden. Deras ansvar börjar och slutar med pjäsen. Men även om man begränsar sig till att diskutera pjäsen finns det fog för kritik. Ska man inte få spela teater med fångar? Jo, men i det här fallet sköttes inte arbetet med fångarna särskilt professionellt. Snart är det 60-åriga Isa Stenberg som ensam kör fångarna till och från fängelset. Tony bor ibland hos henne när han har permis - eller säger att han gör det och försvinner.

Konst är ett förrädiskt, föränderligt djur - klipper man in ett stycke verklighet för att göra den verkligare kan den plötsligt bli ytligare. Självklart kan man, för en vuxen publik, framställa en nazist på scen utan att han måste bemötas och omvändas i sista akten. Men jag tror inte att det är så lyckat att låta den personen spelas av en nazist: då blir det voyeurism, och är det något vi borde ha lärt oss vid det här laget är det att voyeurismens sax alltid vinner över sakfrågans påse. Det man vill göra kommer att ätas upp av en högljudd men grund "var går gränsen mellan fiktion och verklighet"-diskussion. Det borde en regissör inse, men Norén är besviken över att pjäsen väckte fel sorts debatt.

När Elisabeth Åsbrink återvänder till historien om Sju tre gör hon det på rätt sätt: helt utan sensationalism. Hon har fått Norén, Stenberg, Carl, Mats och de ansvariga på Kriminalvården att öppna sig för intervjuer. Lugnt och noggrant som en haverikommission lägger Åsbrink detalj till detalj - detaljer som visar att Sju tre hade spårat ur långt före den sista föreställningen. Hon föredrar detaljer framför slutsatser och därför blir hennes skildring ibland lite för lik den strategi som flera av de inblandade använder för att hantera skulden efteråt. De har delat upp den i minimala skuldpartiklar som inte har något med varandra att göra: vid det tillfället gjorde jag så, och vid det där tillfället gjorde jag det där. Lars Norén:
"Det var en oavbruten dialog: Ska vi göra det eller ska vi inte göra det? Jag har inget svar på det." Svaret ligger ju i att du faktiskt gjorde det, invänder Åsbrink. "Ja. Jag gjorde det men vet inte om det var rätt. Jag kommer till olika svar, olika dagar."
Hör inte Norén, erfaren dramatiker som han är, vilket slags rollfigur han låter som när han säger det här?

Bokens egen smärtpunkt finns i mötet med de dödade polisernas familjer. Och i det här citatet från filosofen Simone Weil, klarsynt som alltid: "Det fantiserade onda är romantiskt och rikt på omväxling, det verkligt onda är grått, enformigt, ödsligt, tråkigt; det fantiserade goda är också tråkigt, det verkligt goda är alltid nytt, sällsamt, hänförande."
Där kom den insikt vi ständigt behöver påminnas om, vi som ägnar så stora ansträngningar åt att övertyga oss själva om att våld är spännande.
Och slutsumman? Det slutar illa för samtliga inblandade med ett undantag: varumärket Lars Norén ser ut att ha klarat sig rätt bra.

Mord, nazism och teater

Lars Noréns pjäs Sju tre med fängelseinterner följdes av en skandal som inbegrep polismord och nazism. Nu har journalisten Elisabeth Åsbrink skrivit en bok om händelserna. Hon gör det på rätt sätt men undviker slutsatser, anser Håkan Lindgren.