Ända sedan han debuterade som en brådmogen 20-åring med ”Brandlyra” har värmlänningen Lars Andersson varit en pålitlig leverantör av kvalitativa böcker, med snart 30 utgivna. Han nya ”De våra” är inget undantag, här blommar Anderssons fina språkbehandling ut samtidigt som han skapar en andlös spänning och hinner behandla mängder av olika aspekter på tiden, med mycket som löper fram till idag.
Handlingen är enkel på ytan: tiden är april 1944 med andra världskriget i full fart även om de allra flesta nu förstår att Tyskland kommer att förlora. En ung kvinna, hushjälp i en officersfamilj, hittas mördad alldeles nära norska gränsen i Nordvärmland. Polisinspektören Leonard Ringer sänds till Karlstad av sin förre lärare, den ryktbare kriminologen Harry Söderman. Men allt är förstås inte vad det verkar på ytan.
Det kan se ut som om författaren har hakat på den typiska stora trenden med deckare. Hans huvudperson Leonard Ringer är en vilsen figur som har många onda minnen av sin uppväxt i trakten. Mycket är en skildring av Värmland, detta landskap som varit en så stor del av Lars Anderssons författarskap.
Men det vore inte Lars Andersson om inte berättelsen rymde så mycket mer. Här finns ett myller av figurer, verkliga som påhittade. Den ryktbare kriminologen Harry Söderman, kallad Revolver-Harry var chef för SKA (Statens Kriminaltekniska Anstalt) under åren 1939-53 och polisen Carl Johan "Massa" Lind, tillika olympisk silvermedaljör, är verkliga. Andersson låter till och med Ringer möta den kontroversielle författaren Peter Nisser, idag sorgligt bortglömd.
Men de flesta är förstås fiktiva, men nog så spännande och mångfacetterade. Inte minst gäller det Leonard Ringer själv. Han kommer från en dysfunktionell familj, som också räknades som ett av tidens ”problem”, tattarna. Samtidigt som boken utspelas har man en stor ”tattarräkning” för att se omfattningen. Boktiteln ”De våra ” syftar på att de tillfrågade i Värmland menade att just deras befolkning av så kallade tattare inte var något problem, men det fanns inresta som kunde stöka till det. Här spökar också rasbiologer, kappvändare och annat mörkerfolk.
Det är också en turbulent tid vid gränsen till det ockuperade Norge. Det är en tät gränstrafik av flyktingar och infiltratörer. Hur vet man vilka som är offer och vilka som är förklädda bödlar? Andersson knyter också ihop folkmord i Lettland – med en efterspanad krigsförbrytare – och övergrepp på mentalpatienter.
Allt detta knyts ihop till en humanistisk slutledning där Lars Andersson stora empati segrar. Hans berättarglädje och skickliga ordhantering gör ”De våra” till en bladvändare med djup. Om bara detta var standarden för andra ”kriminalistiska” utgåvor så vore allt väl.