De senaste månaderna har en lågintensiv kulturdebatt, föranledd av kulturskribenten Lidija Praizovics offensiva recensioner av ett par uppmärksammade böcker, ställt frågan om vem som har rätt att skriva om vad.
Måste en författare vara identisk med det subjekt som gestaltas? Nej, självklart inte, svarar de flesta och radar i flåsande upphetsning upp några av de oändliga exempel som litteraturhistorien skulle sakna om författare bara fick skriva om sin exakta spegelbild. Men frågan äger ändå sin relevans. Som Philip Teir konstaterar i en kolumn i Hufvudstadsbladet så spelar det inte någon större roll vem författaren är i själva läsakten, medan det ur ett kulturpolitiskt perspektiv förstås är av oändlig betydelse vem som gestaltar.
Den nämnda diskussionen kommer möjligen också att beröra Viktor Johanssons roman Den mörka sporten, där han klivit in i en tennisspelande invandrarkille som flyr från sig själv genom att springa runt Gottsunda och slå skiten ur de lurviga gula bollarna i tennishallen. Det finns mycket att fly ifrån. Hemma i lägenheten gömmer han en mor som traumatiserad av kriget i Irak inte kan sluta darra. De egna krigsminnena. Den förlorade fadern som blev hjälte när han avstyrde en självmordsbombning på den buss där han var chaufför och som dog i en hjärtattack så snart familjen fått asyl i Sverige. Den förestående vuxenheten som mot all förmodan inte verkar ara predestinerad av att fyllas av ett liv som proffs. Desillusion. Desperation. Dundrande vrede. Dödslängtan.
En Syster måste föras till dagis. Följeslagaren Tänarpojken går nästan sönder av längtan. Vid tåget vaktar en pappa samma sträck där hans son tagit livet av sig. Polissirenerna kompar ungdomagängen som förstör busskurer för att visa att de borde vara skottsäkra. Barnen bär med sig sina krig. Kamphundar sliter sig. Tennisracketen är ett vapen, en dröm, ett instrument och en mardröm.
Den mest relevanta frågan att ställa inför en författare som har ambitionen att lyfta ett ämne är förstås om det görs tillräckligt bra. Det gör Viktor Johansson, som i bok efter bok hänger kvar vid de där överjävliga åren då man går runt och tror att den vuxenhet man så småningom ska inträda i ska innebära att man vet någonting om sig själv och sin inriktning. Den stora tomheten som samhället erbjuder drabbar lika hårt och fungerar lika bra på ett tennisspelande krigsbarn som den gjorde på de mer tydligt subkulturell definierade grupperna i den hyllade Wrestlarna.
Viktor Johansson snuddar ofta vid schabloner, men det är snarare en styrka än en svaghet då han också besitter förmågan att knacka bort alla legeringar av tröttsamt givna förväntningar. Om han inte redan var i det närmaste själv-
lysande av allt beröm, och dessutom redaktör på sajten som heter just så, skulle jag vara mycket frestad att skriva att Viktor Johansson slagit fast att han är Ett lysande namn.