Äntligen är det dags. Äntligen ska Alma Kirlic, den 18-åriga vinnaren i en Kanal 5-tävling, få träffa den amerikanska skådespelaren Christian Slater. Eller: det var åtminstone tanken. Eftersom Christian Slater är bakfull får hon i stället träffa den mer lokale Björn Skifs. Men Alma är ändå nöjd – det är nu det vänder, tänker hon. Nu när hon har fått träffa en riktig svensk kändis.
Så börjar Alma Kirlics autofiktiva debutroman ”En svensk kändis” – och den fortsätter i samma anda, är vass, stundtals dråplig, mörk. Berättelsen rör sig över tid och rum med en rastlöshet som man som läsare snabbt inser är nödvändig: boken behandlar nämligen både berättarjagets nya jobb som sufflös vid Uppsala stadsteater och hennes flykt som 15-åring från krigets Bosnien till Sverige. Och hur berättar man om flykten, om uppbrottet och resan och det delade Jugoslavien, om inte genom just resor och avbrott? Bokens Alma Kirlic hejdar sig mitt i en scen om vännerna på kaféet i Bosnien och kommenterar själv hur bristen på kontinuitet påverkar henne och, i förlängning, texten: ”Har detta jag verkligen levt i ett krig? Har detta jag verkligen kallats flykting?”
LÄS MER: Alma Kilric: "Det var en Facebookstatus från början"
Samtidigt får läsaren följa med till Uppsala och dess stadsteater, en miljö där osynliga men påtagliga hierarkier råder. Bokens Alma upprepar envist sitt mantra om att ”det är nu det vänder” – äntligen en chans att få klättra i status, att få visa sina pjäser för folk i branschen och knyta nya kontakter. Men det är svårt, trots Almas försök till att smälta in, eller anpassa sig, eller ta sig an extra arbetsuppgifter. Ingenting duger. Beskrivningarna av teatern, av skådespelarna och den aggressivt pretentiösa regissören vars verk snabbt glider honom ur händerna, är både roliga och smärtsamma. (Det där med att komma till en arbetsplats som enda blatten. Att skratta åt något platt, rasistiskt skämt. Att känna att man, oavsett vad man gör, tar upp för mycket plats, eller är för påtagligt annorlunda för att bli en del av rummet.)
Men boken blir kanske som starkast när den uppehåller sig vid erfarenheten av att vara både uttråkad tonåring och nyanländ flykting – som när Alma och kusinen går till H&M och testar kläder, pratar på sitt eget språk, låtsas att de är med i musikvideor, och sedan tvingas vända ut och in på sina kläder av en misstänksam butiksassistent. Eller som när Alma under flykten går sin mamma på nerverna genom att gråta i tid och otid utan att veta varför, försöker runka av sin pojkvän på flyktingförläggningen, flamsar under historielektionerna (hon litar inte på historia, på historieskrivningen, då hon har sett hur snabbt den kan omvandlas till ett vapen).
”En svensk kändis” går snabbt att läsa, kanske mest för att den är svår att släppa. Som läsare vill man stanna i berättarjagets cyniska, såriga observationer av Sverige och svenskarna, i minnena av familjemedlemmarna och klasskompisarna och vännerna som hon har tvingats lämna bakom sig. Men boken vägrar stanna – tempot är högt. Och visst är det bäst så, visst vägrar boken nostalgi, visst kan väl bara uttrycket ”det är nu det vänder” hållas vid liv om texten hela tiden rör sig framåt?
Jag kan bara hoppas att ”En svensk kändis” gör författaren Alma Kirlic till en svensk kändis. Och jag ser redan fram emot att läsa mer av henne i framtiden.