Möte med människan mamma

Litet förenklat kan man säga att människor som upplevt svåra trauman kan välja mellan två strategier för att orka gå vidare. Det ena sättet är att göra en berättelse av det svåra, en berättelse som ges fast form och som sedan berättas på samma sätt hela tiden. Med hjälp av denna strategi kan drabbade människor ta makten över det oerhörda som hänt dem. Berättelsen ordnar minnena och gör dem hanterliga, men förintar dem inte.

Det andra sättet är att tiga, att inte berätta, att använda tystnaden som språk. För många är det nämligen omöjligt att tala om det traumatiska och förfärliga som hänt dem, kanske för att de själva inte kan förstå det ofattbara de erfarit. Det finns möjligen heller inte ord som kan beskriva det som hänt och det finns säkert också en rädsla för att andra inte skall begripa eller för att man själv skall ta ytterligare skada av att tala om det som inträffat. Det svåra förtigs, stoppas undan, ignoreras, men glöms inte.
Journalisten och politikern Jens Orback ger i sin nyutkomna bok Medan segern firades exempel på hur en människa som drabbas av svåra trauman hanterar sina upplevelser, i det här fallet först genom att tiga, senare genom att berätta. Boken handlar om Orbacks mor Katja och hennes liv kring krigsslutet och den ryska befrielsen 1945. Det är en berättelse som utspelar sig i trakterna kring den lilla tyska byn Wittenberg i Pommern. Där växer Katja (f 1927) upp som ett av nio barn till godsägardottern från Prüssau, Karin Fliessbach, och läraren Fritz. Wittenberg - där sanddynerna enligt Katja är höga som berg - heter idag Bialogora och tillhör Polen.

Katja växer upp under Hitlers regim. Som flicka är hon, ganska oreflekterat syns det mig, medlem i Jungmädel (den kvinnliga delen av Hitlerjugend), men hennes far, som är socialist, blir dock aldrig - trots påtryckningar utifrån - medlem i partiet NSDAP. Som lärare lär han heller inte ut någon nazistisk ideologi, men, påpekar Orback, inte heller något motstånd. Han tänker praktiskt: han har nio barn och en hustru att försörja och har inte råd att falla i onåd mer än nödvänigt.
Det nazistiska maktövertagandet och den nya ideologin gör först ingen större skillnad för människorna i Wittenberg, men så småningom sker t ex en etnifiering av befolkningen. Plötsligt börjar man tala om polacker, rikstyskar, halvjudar och kasjuber bland dem om tidigare bara var grannar med varandra. Det blir viktigt att särskilja och att lära sig med vilka man kan ha kontakter och med vilka det är omöjligt. Detta till trots tycks Katjas familj klara sig bra genom kriget, även om fadern styvnackat vägrar bli partimedlem.

I mars 1945 kommer emellertid Röda Armén till Wittenberg och Katjas liv kommer för alltid att förändras. Fadern Fritz, som är Rysslandsvänlig sedan första världskriget, då han vistats i S:t Petersburg i flera år, förs bort till fångenskap och Katjas mor Karin och barnen drivs på flykt. De får lämna allt de har och bege sig på vandring västerut, fördrivna från sitt land och sitt hem, skolan i Wittenberg. Merparten av boken handlar om denna vandring och de fasansfulla upplevelser Katja får av våldtäkter och övergrepp riktade mot henne av ryska soldater och befäl. Det är en berättelse om rädsla, förtvivlan, hunger och uppgivenhet, men också av mod, överlevnad och styrka.

Parallellt med berättelsen från 1930- och 1940-talens Pommern följer en om Orbacks försök att möta moderns tystnad och få henne att berätta om sitt liv efter den 13 mars 1945, då ryssarna kommer och hennes far förs bort. Han skriver där om svårigheterna för honom att fråga och om sin väntan på att modern själv skall välja att bryta tystnaden och berätta. Till sist lyckas han, genom att journalisten Maarja Talgre, själv flykting från Estland, åtar sig att dokumentera moderns berättelse, få sin mor att tala. Hon har då själv fattat detta beslut.
Men den parallella berättelsen handlar också om Orbacks minnen av sina morföräldrar Karin och Fritz, som besökte dem i Sverige varje sommar under 1960- och 1970-talen och om de resor som han och familjen uder årens lopp gjort till moderns hemtrakter. Alla bitarna - moderns minnen, släktingars minnen, egna minnen och uppgifter ur arkivmaterial som Orback söker i Deutsche Bundesarchiv i Bayreuth i Tyskland läggs ihop och bildar ett stycke spännande och engagerande historieskrivning.
Orbacks berättelse innehåller dock inte bara vittnesbörd om orättfärdiga övergrepp mot civila, den innehåller också en etisk komplikation. Katja var tyska, tyskarna hade börjat kriget och bland annat åsamkat det ryska svåra lidanden. Skulle de nu betraktas som offer? Skulden var ju deras. Blev de inte endast själva - då vid krigsslutet, när "befriarna" kom - utsatta för det de själva under många år utsatt andra för? Den frågan lämnar jag Orbacks läsare att fundera vidare över.

Möte med människan mamma

Jens Orbacks bok om sin mors historia är en berättelse om förtvivlan och uppgivenhet - men också om mod och styrka, skriver Agneta Lilja.