Motstånd genom estetik

I dag skulle författaren Peter Weiss ha fyllt 90 år. Lagom till jubiléet återutges nu författarens magnum opus, romantrilogin Motståndets estetik (Bonniers), i en komplett nyutgåva översatt från tyskan av Ulrika Wallenström. Detta massiva textbygge utgör den symboliska slutpunkten på ett konstnärskap präglat av sökande i gränslandet mellan språk och identiteter. Weiss, född i Potsdam utanför Berlin, fick redan som tonåring bekanta sig med emigranttillvaron. Familjen Weiss lämnade 1935 Berlin för London, för att året därefter flytta till Tjeckoslovakien där Weiss studerade vid konstakademin i Prag. 1937 besökte han sin ungdomsidol och mentor Hermann Hesse i Schweiz, som vänligt tog emot den unge konstnären i sitt hem i Montagnola. Efter examen från konstakademin återvände Weiss under våren 1938 till Schweiz där han skulle komma att tillbringa några konstnärligt mycket produktiva månader; bland annat illustrerade han ett antal av Hesses noveller. Men med Nazi-Tysklands inmarsch i Tjeckoslovakien ändrades förutsättningarna. Weiss föräldrar emigrerade till Sverige och Alingsås, dit de utan problem kunde ta sig med hjälp av sina tjeckoslovakiska pass. I januari 1939 följde sonen Peter efter.I Sverige ställdes Weiss inför en helt ny situation: plötsligt befann han sig i en fullkomligt främmande språkmiljö, i det provinsiella Alingsås. Efter somrarna i Schweiz med Hesse stod han åter i beroendeställning till sina föräldrar, på denna "ö i Norden", som Weiss senare skulle beskriva det nya landet.1940 flyttade Weiss till Stockholm där han försökte slå sig fram med måleri, som han i unga år börjat utöva. Framgången uteblev emellertid, och han närmade sig återigen det skrivande som han vid sidan av måleriet sysselsatt sig med. Men denna gång var språket ett annat. Weiss skriver senare att han på den tiden "avvisade varje tanke på att återvända till Tyskland". Erövrandet av det främmande språket blev ett försök till assimilering, men även rent förlagstekniska skäl bidrog till denna språkväxling. Utgivning i Tyskland under kriget kunde det inte bli tal om, och exilförlagen gav i regel endast ut etablerade tyskspråkiga författare. Den potentiella publiken var därmed svensk. Weiss stavade sig igenom Karin Boyes Kallocain och sysselsatte sig med intensiva skrivövningar, men tyckte sig bara få fram ett förvirrat "stammande". Samtidigt, menade Weiss, avbildade detta främmande språk den nya främmande tillvaron på ett mer korrekt sätt än ett fullkomligt behärskat språk. Det mödosamma arbetet resulterade i några utgivna böcker på svenska, däribland Från ö till ö och De besegrade, men dessa fann inget brett gillande hos den svenska publiken. Under några sommarmånader 1947 arbetade Weiss som korrespondent åt Stockholms-Tidningen. Precis som tidigare Stig Dagerman skrev Weiss en serie artiklar om det krigshärjade Tyskland och den sociala misär som rådde. Men i Berlin skedde också någonting avgörande med Weiss själv, som han senare skulle beskriva i sina Notisböcker. Vid det här laget "tänkte och drömde" han på svenska, och den tyska han hörde översatte han till det nya språket. Vid ett möte med förläggaren Peter Suhrkamp, under det att Weiss förde anteckningar, upplevde han plötsligt ett motstånd att översätta det han hörde till svenska. "Med en gång hade det blivit lättare att tala tyska än svenska. Det var lättare, trots att jag stakade mig, ofta måste söka efter ord. Ljuden var förbundna med fasor, men också med upptäckter. Mina tidigaste begrepp häftade vid dem". För Weiss började nu ännu en svår språkerövringsprocess, men denna gång handlade det om att hitta tillbaka till modersmålet. Länge vacklade han mellan svenskan och tyskan, och författade manuskript på båda språken. Det skulle dröja ända till 1960 innan Weiss slog igenom på tyskt förlag med boken Der Schatten des Körpers des Kutschers, på svenska Skuggan av kuskens kropp. Att texten getts en språkligt experimenterande karaktär är ingen slump. Denna extremt denotativa, registrerande prosa vittnar om ett sökande tillbaka till ett språks själva grundstruktur. Weiss språk representerade också någonting annat än den tyska som skrevs i födelselandet. Ständigt dyker det i Weiss texter upp tankar kring det nya "arbetsspråket" som förlorat sin naturliga förankring och som nu "befinner sig i en imaginär värld", ett språk "utanför alla regionala och nationella förknippningar". Det är också detta språk som så tydligt manifesteras i Motståndets estetik, vars monotona, nästintill mässande berättarstämma vindlar i bisatstyngda meningar sida upp och sida ned. Texten är uppdelad i stora block, där en konventionell kapiteluppdelning saknas. Även det faktum att interpunktionen begränsats till punkt och komma bidrar till tonen, eftersom alla utsagor då ligger på samma nivå. Vad är det då som döljer sig bakom denna svårforcerade textmur?Weiss position mellan två språk, kombinerad med en permanentad exiltillvaro och en intensiv känsla av hemlöshet utgör själva motorn bakom Weiss författarskap. Weiss har själv karakteriserat trilogin som en "önskesjälvbiografi", ett slags ställföreträdande liv så som det skulle ha kunnat gestalta sig. Och kanske är det just i detta stiliserade romanliv som han slutligen också hittar hem.Trilogin kan beskrivas som en enda lång fiktiv krönika över den europeiska arbetarrörelsen mellan åren 1937 — 1945, med det tyska kommunistiska motståndet i fokus. Handlingen kretsar kring en ung tysk antifascist som tillsammans med sina gelikar försöker bekämpa den nazistiska regimen. Parallellt med denna kamp bedriver de unga proletärerna ett slags omfattande studiecirkelarbete: i små, illa möblerade utrymmen i Stockholm och i Berlin diskuteras de stora västerländska författarna och bildkonstnärerna. Samtidigt förs diskussioner kring möjligheten att skapa en enad folkfront mot fascismen. Konstverken får tjäna som exempel för det motstånd tidigare förtyckta grupper utövat mot sina förtryckare. Trilogin bildar på så vis en sammanhängande motståndsodyssé där paralleller till grekisk mytologi, Dante, Picasso och Kafka aldrig är långt borta. Weiss försöker inget mindre än att i sitt textbygge sammansmälta de två storheterna konst och politik. De politiska läsningarna av Motståndets estetik är således många, speciellt inom vänsterorienterade kretsar i både Tyskland och i Sverige, där trilogin fått kultstatus. Samtidigt erbjuder texten mycket mer än en intern vänsterpolitisk debatt. Romanpersonerna förmedlar en både främmande och förtrogen blick på Sverige, där framför allt Stockholm står i fokus. Den svenska självbilden och officiella neutralitetspolitiken blir föremål för bitsk kritik, och det är inte svårt att känna igen vem berättarrösten egentligen tillhör. Weiss skriver in sig i en tradition av Stockholmsskildrare då han låter sina romanpersoner gå gata upp och gata ned i staden, samtidigt som de lågmält diskuterar världspolitiska händelser och konstens uppgift i samhället. Det är också här textens styrka ligger, i dessa essäliknande utläggningar och diskussioner som aldrig verkar komma till punkt. Men det är också en berättelse om ett annat, möjligt liv för en författare som ständigt var på jakt efter en tillhörighet. "Och vad finns det egentligen för skillnad", skriver Weiss 1980, "när man blickar tillbaka, mellan det uttänkta och det direkt upplevda — i båda fallen är det inte längre gripbart, låter sig inte kontrolleras — verkligt o uppdiktat är, såsom förflutet, av samma kvalitet".