Han är en av världens mest älskade musikikoner och har sålt miljoner album genom åren. Han livsresa från pank poet i Montreal till att för många vara nästan upphöjd till en levande gud är i många delar välkänd. Men mannen bakom de många myterna är ändå förvånansvärt anonym, inte minst beroende på att Leonard Cohen själv vill ha det så och helst velat ge sina egna svar och då genom sina sångtexter och poem.
Så det är intressant att en i sammanhanget så ung författare (född i början på 1970-talet) som Anthony Reynolds, från Wales dessutom, tar sig an att gå bakom fasaden på legenden. Han var ju inte född när Cohen fick sitt genombrott runt 1967 så han har ett annat perspektiv än de som följt honom från start. Det märks. Reynolds har ett mindre devot förhållande till ikonen. Resultatet är fascinerande, spännande – och en smula nästan akademiskt redovisande.
Det var ju långt i från någon självklarhet att Leonard Cohen skulle bli en så betydande vispoet, ja till och med snudd på popartist. Han strulade runt länge i ungdomen, mest intresserad av att lägga så stort avstånd som möjligt till sin rika släkt i Kanada. Han fann en tillflyktsort i den grekiska övärlden där han tillbringade tiden med att skriva dikter och sånger, ta droger och inte minst ägna sig åt olika kvinnor. Bland andra så fanns förlagan till So long Marianne på plats.
Vartefter faller bitarna på plats för honom även om det dröjer länge innan han själv kan se sig som en artist, han tycker att han sjunger krattigt och har mindervärdeskomplex mot de studiomusiker som skivbolaget anlitar. Han ser sig fortfarande mer som en författare och diktare än musiker. Det är också andra artister som först får framgångar med hans sånger, bland blir odödliga Suzanne en mindre hit med Judy Collins. Vartefter trivs dock Cohen mer och mer på scenen och i studion.
I berättelsen om Cohen förklarar Reynolds en hel del av de texter som Cohen skrivit genom att presentera de människor som finns runt om honom. Ett av de mer dråpliga mötena blir när han träffar Drottningen av cool, tyska fotomodellen tillika iskalla artisten Nico.
Det kan emellanåt bli en aning torrt för en som undertecknad som hade sin första stora förälskelse till bland annat just Cohens musik, med en namne till en av hans kända sånger dessutom, men jag läser med intresse och viss andakt.
Det är också som helhet en fyllig biografi där Reynolds lyckas få Leonard Cohen att bli människa och inte en gudabild. Det fungerar dessutom bra som metod att han inte gjort några egna intervjuer utan i stället bygger på intervjuer med fans, musiker, kolleger, vänner och fiender samt opublicerade intervjuer och inspelningar med Cohen. Samtidigt tappar biografin en del av känslan runt artisten. Jag hade gärna ha haft mer av den. Mannen bakom den underbara musiken och mörka sammetsrösten har betytt så mycket för så många, boken ger ändå inga tydliga svar på varför han blivit så uppskattad.
Fast i veckan kom också hans nya album Old ideas, och då blev det förhoppningsvis klart igen.