Jag tänker att det är länge sedan jag läste så mycket om telefonkiosker.
Jag tänker att det är länge sedan jag läste något som så konsekvent ringar in ett författarskap, och jag ryser lite av välbehag varje gång jag lyfter boken. Jag skulle till och med vara benägen att skriva att håret reser sig på mina armar, men det vore en efterkonstruktion och därför låter jag bli. Men ryser gör jag faktiskt. Då och då.
Om jag ryser för att texten framför mig verkligen bär allt jag tillskriver den är inte lika säkert. Det är inte otänkbart att jag läser den glödande hajpen kring Roberto Bolaños författarskap mer än det dikturval Bolaño själv sammanställde i Det okända universitetet ungefär samtidigt som han fick den diagnos av leversjukdom som ett knappt decennium senare skulle ända hans liv vid blott 50 års ålder. Det okända universitetet samlar dikter från sent 70-tal till 1994 och gavs ut på spanska först 2007, tre år efter författarens död, och markerar en övergång i hans skrivande. Efter sin allvarliga diagnos kom Bolaño fram till att hans dikter inte var särskilt mycket till monetärt eftermäle och beslöt sig för att skriva prosa istället. Under sina sista tio år i livet fyllde han frenetiskt någon hyllmeter som, enligt den globala kritikerkåren, kommer att fängsla läsare och litteraturforskare i åtskilliga generationer. Den postumt utgivna monumentalromanen 2666, som i fjol utgavs på svenska, lyfte Bolaño från tokhyllad till hajpad myt och renderade utrop som Den siste store författaren, Den siste bohemen och Den störste förnyaren av samtidsromanen.
Och hajpen är svår att stå emot. Inte bara för att uttolkare tävlar i att loska ur sig så många superlativ som möjligt, utan för att den är så ovanlig. Bolaño, säger hajpen, är så bra att han helt enkelt måste läsas. Bolaño bjuder på den där ack så sällsynta bekräftelsen om att litteraturen är större än livet självt.
Det händer såklart att vi otåligt kastar oss över en, säg, Maja Lundgren eller Lars Norén för att vi vet att innehållet, oaktat alla litterära kvaliteter, drar åt det snaskiga. Och vi faller förstås till föga och vill i den sanna bildningens namn veta exakt hur slipprande och/eller stötande Michel Houllebecqs bordellreklam faktiskt är. Stig Larsson blir ju kåt på riktigt, så en viss litterär nyfikenhet är befogad.
Jonathan Littells De välvilliga mötte också en hajp. Men hur man än vände och vred på det hela så verkade den feta luntan vara ett rätt ordinärt och småtråkigt historiskt drama. Att boken simultanbelönades med franska akademiens Grand Prix och Goncourt-priset hjälpte förstås, men för att man verkligen ska bli upphetsad över en roman om folkmord måste nog författaren vara lite intressantare än den buttert självgoda Littell.
Då och då dyker det upp någon som blänker till på den svenska litteraturscenen (Sara Stridsberg) och blir ett hyllat måste, men det nationella sammanhanget bjuder inte samma svindlande känsla som en global motsvarighet.
Jonathan Safran Foer, Nicole Krauss, Dave Eggers och en handfull andra amerikaner översätts och hyllas unisont, men de seglar med en väldig medvind i ryggen, dels genom att tala genom västvärldens populärkulturella hjärtmuskel och dels eftersom de senaste decenniernas internationella politik har gjort oss alla väldigt mottagliga för ödmjuka och intellektuella amerikaner.
Kort sagt: Ingen kan leverera en hajp som den för tidigt döde kvalitetsförfattaren. I synnerhet om författaren ifråga lämpar sig för en mytisk förpackning som Roberto Bolaño.
Efter att ha vuxit upp i södra Chile flyttade Bolaño tillsammans med sin familj till Mexico City där han mobbad och dyslektisk hoppade av skolan och istället bildade sig genom att snatta böcker i stadens bokhandlar, något som ska ha bidragit till bredden i det framtida författarskapet där referenser till pulp-deckare är lika självklara som Borges och Marquez. 1973 återvände han tillfälligt till Chile för att arbeta politiskt och arresterades av Pinochets soldater. Efter några dygn som häktad lyckades han undkomma den tortyrfyllda död han fruktade tack vare en gammal skolkamrat som arbetade som fängelsevakt. Dock hörde han andra bli torterade, vilket blev en central källa till det misantropiska mörker som nästan alltid utgör botten i hans skrivande.
Tillbaka i Mexiko gjorde han sig ett namn som en vildsint beat- och surrealistinspirerad infrarealist, en poetisk inriktning som ville skaka om det litterära etablissemanget, bland annat genom att häckla andra författare och störa offentliga uppläsningar (infrarealisterna porträtterades som inälvsrealister i romanen De vilda detektiverna, som blev hans genombrott). Efter några år som litterärt problembarn övergav han Mexiko för Spanien, där han hankade sig fram på ströjobb som campingvakt och sophämtare samtidigt som han skrev febriga, rök- och sardinstinkande dikter om att vara en ung, kåt och kärleksrank poet i Barcelona, drabbad av en ensamhet som inte avhjälps hur många fingrar man än trycker in i sin tillfälliga partners ringmuskel. Enligt vissa källor präglades perioden också av ett intensivt heroinmissbruk, som skulle ligga bakom sjukdomen som tog hans liv, något som dock förnekas av de efterlevande.
Men det går förstås att invända mot genibilden. Och det händer. En invändning är att mytbildningen ställer sig i vägen för den verkliga personen, som trots allt var en väl etablerad författare och en lugn familjefar när han avled. En annan är att Bolaño i västvärldens ögon får axla den postkoloniala rollen som Latinamerikansk författare. Dock kan man lika gärna påstå att Bolaños sakligt berättade labyrinter tydligt illustrerar att den latinamerikanska romanen varken kan förenklas till magisk realism eller strikt berättande av Vargas Llosas typ.
I Sverige introducerades Bolaño redan 2007 av entusiastförlaget Tranan, och tegelstenen De vilda detektiverna och den tunna Om natten i Chile hyllades utan att nå den stora läsekretsen. Precis som i resten av (den icke spansktalande) världen kom den stora smällen först med 2666, som symptomatiskt nog kapats av jätten Bonnier som därmed snuvade Tranan på välförtjänta och viktiga inkomster.
I sin sista, möjligen ofullbordade, roman tryckte Roberto Bolaño in mer än vad som borde vara möjligt, som så ofta när det handlar om riktigt stor litteratur. Den drygt tusensidiga boken är egentligen fem, snudd på separata verk som binds samman av en koppling till den mexikanska staden Santa Teresa, som är en vagt maskerad variant av Ciudad Juárez, där hundratals unga kvinnor hittades mördade under några år på 90-talet.
I romanens första, fjäderlätta del får läsaren följa fyra uppburna litteraturvetare som delar en passion för den (självfallet) nobeltippade men okända författaren Benno von Archimboldi. I den andra en kroniskt deprimerad akademiker och exilchilenare som lever med sin dotter i Santa Maria. I den tredje den New York-baserade kulturjournalisten Oscar Fate, anställd av en afroamerikansk tidning i Harlem, som hamnar i Santa Teresa för att täcka en boxningsmatch men börjar intressera sig för alla olösta kvinnomord istället. ”Brotten”, romanens fjärde del, skruvar ner ljuset betydligt och är nästan att betrakta som en kollektivroman med Santa Teresa i huvudrollen. Med en smärtsamt saklig ton redogör en berättarröst för upphittandet av hundratals, svårt sargade kvinnokroppar, varav flertalet arkiveras i polisens register över Olösta fall. I romanens sista del dyker plötsligt Hans Reiter, mannen bakom författarpseudonymen Benno von Archimboldi upp efter att ha varit frånvarande i mer än 500 sidor. De fyra akademikerna som ägnar sina liv åt att forska om hans författarskap syns inte till och när läsaren förlorar honom ur sikte sitter han på ett plan mot, förstås, Santa Teresa.
Genom hela romanen faller anekdot in i anekdot och romanen blir en blytung fladdrande helvetesbild, som om en jätte rastlöst zappade framför en tv i underjorden. Bolaño skriver en gigantisk och krängande historia som trots sin brist på centrering och utmejslad struktur inte är särskilt svårläst. Det är under ytan det verkligen rör sig hos Bolaño, som har ett författartemperament som alltid verkar lugnare än sin berättelse.
Redan i den unga poetens dikter finns i stort sett allting. Det okända universitetet, i välgenomarbetad tolkning av Anachí Giancaman-Ríos och Maria Nääs, är nästan en spegling av författarens sista roman. Jakten på litteraturen, hånleendet mot en exkluderande finkultur, den svindlande ensamheten, det makabra som en grundförutsättning, den tvetydigt utlevda sexualiteten (inklusive en rad ganska platta kvinnoporträtt), noir-landskapet och detektiverna är viktiga både i författarskapets början och slut.
Detektiven är en synonym till poeten hos Bolaño, och bägge återkommer ständigt i både prosa och poesi. På jakt efter förklaring, på jakt efter mening(ar), på jakt efter satser utan slut och slutsatser som aldrig finns. Bolaños utredare löser inga pussel utan är fast i eviga ögonblick av plötsligt flammande, intensiva minnen av kärlek, kropp och skuld som väller över dem när de stryker bort flagor av torkat blod från sina byxor och tyst förbannar sin ändlösa väg.
Någonstans finns också en fanatisk romantiker som vill vifta undan de svavelstinkande knallpulvermolnen i det svartvita landskapet och hitta något ”Som den fullkomliga skönheten/Som den skönhet som innefattar hela världens storhet och misär/Och som bara visar sig för dem som älskar”.
EXEMPELDIKT:
Två kroppar inuti en sovsäck
Som om en puppa skulle onanera.
En kall vårmorgon nära havet.
Utan krumbukter smeker vi där vi kommer åt
Armar, armhålor, lår, mjuka, håriga.
Hennes inte lika,
Skriver du sedan med ett leende
Ensam på en bar intill motorvägen
I Castelldelfels.