När Europa blev modernt

Mirjam Tapper har i flera sammanhang skrivit om kvinnosakskvinnan Ellen Key, För Mirjam Tapper har Ellen Key blivit en inkörsport till det kulturella Europa som fanns före och efter sekelskiftet 1900. Hon har således avhandlat läkaren Axel Munthe och hans Capri och nu psykoanalytikern Lou Salomé, bosatt i villa Loufried i Göttingen. Detta är mer spännande än det kan förefalla. Generalsdottern Lou Salomé från Sankt Petersburg kom att inspirera några av de mest betydande verken, som lade grunden till modernismen under 1900-talets förra hälft. Därmed har hon haft en stor inverkan också på vår egen tid.
Salomé ansåg att allt andligt liv är en sublimering av kärleken. Kvinnan står närmare naturen än mannen gör. Kvinnan är en fullständigare människa än mannen. Det erotiska lyckoruset står över tid och rum. Salomé ger kvinnan rätt att leva ut sin sexualitet utanför äktenskapet. Äktenskap och erotik är motsatta storheter. Hon sätter den kyska kärleken högst. Trohet innebär ett ömsesidigt stöd i att förverkliga den andres livsuppgift. Hennes honnörsord är personlighetsutveckling och oberoende.

Det hela började med Friedrich Nietzsche, som Salomé träffade 1882, just då filosofen var sysselsatt med sitt stora verk Så talade Zarathustra. Verket beskriver en psykiskt sjuk människas väg mot tillfrisknandet. Idén till detta arbete låg enligt Tapper knappast i författarens bakgrund, vilket man länge trott, utan snarare i Lou Salomé, som starkt inspirerade till verket. I en av Zarathustras drömmar figurerar ormen, som är vis men listig. Ormen bär Salomés drag. Hon figurerar också i några av Nietzsches dikter. Nietzsche tyckte att Salomé var modig som ett lejon. Hon stod troligen modell för Nietzsches övermänniska. Hon styrde sin omgivning och alltså också Nietzsche. En av hans idéer handlar om djuret i människan. Han kallar detta djur den blonda besten. Mirjam Tapper menar att Salomé stod modell för detta djur och att detta är så viktigt att det har fått ge namn åt boken.
Nietzsche var starkt förälskad i Salomé, men när hon märkte detta, drog hon sig ifrån honom. Detta förorsakade hos Nietzsche en svår kris, som han egentligen aldrig tog sig ur.

Salomé gifte sig 1887 med professorn i orientaliska språk i Göttingen Friedrich Carl Andreas, men hon förbehöll sig rätten att fritt umgås med andra män, även erotiskt. Andreas lärde sig fördra deras "vita" äktenskap och förhållandet kom verkligen att bestå fram till hans död 1930.
Under dessa år umgicks Salomé flitigt med den betydligt yngre diktaren Rainer Maria Rilke. De möttes 1897 och inledde ett förhållande, För honom var relationen helt avgörande. Hon inspirerade Rilke och gav honom avgörande råd i diktningen. Deras erotiska samliv ersattes med tiden ett son-dotterförhållande och Salomé inverkade fortlöpande på hans diktning, exempelvis hans viktigaste verk Duinoelegierna, som för övrigt Dag Hammarskjöld hade i bagaget, då han dödsstörtade 1961. Elegierna tillkom på slottet Duino. De tio elegierna skrevs undan för undan under åren 1912-1922. Utan Salomé hade de inte kommit till. Hon läste Rilkes manuskript och uppmuntrade honom. Under denna tid besökte Rilke de svenska konstnärerna Ernst Norlind och Hanna Larsson i Skåne.

Salomés tredje stora insats skedde inom psykoanalysen. Hon mötte dess skapare Sigmund Freud 1911 och behöll denna kontakt i stort sett livet ut. I Freuds strider med Adler och Jung tog hon Freuds parti. Han stödde å andra sidan henne ekonomiskt och hon kunde tack vare detta stöd starta en praktik i Freuds anda i Göttingen. De brevväxlade fram till Salomés död 1937. Hon inspirerade redan från början Freud under hans seminarier i Wien. Hon deltog i de efterföljande diskussionerna. I hennes frånvaro blev hans undervisning mera blek. Salomés inställning att människan till sist måste ta ansvar för sig själv kom att betyda mycket för psykoanalysen. För henne själv blev Freud något av en gud och på samma gång en far.

Av intresse är också Salomés svenska kontakter. Hon kände Ellen Key och vistades ett par veckor under 1911 i hennes hem Strand vid Vättern. Där träffade hon den svenske läkaren och filosofen Poul Bjerre och inledde med honom ett intensivt erotiskt förhållande. Bjerres hustru Gunhild, dotter till skalden Gunnar Wennerberg, var bunden till sjuksängen och makarna levde i ett "vitt" äktenskap. Salomé besökte Bjerre i Stockholm men övergav honom strax därefter och han återvände till Gunhild. Lou hörde till den så kallade Friedrichhagener Dichterskreis i Berlin. Dit hörde även Ola Hansson och dennes tyska hustru Laura Marholm, tidvis också August Strindberg.
Tapper använder olika tekniker för att föra framställningen vidare. När det finns brevmaterial, citerar hon ur breven i kronologisk följd. Breven ger en initierad bild av skeendet och används här på ett rationellt sätt. När sådant material saknas, berättar författaren ofta parallellt om de olika personerna. Det gör rättvisa åt den komplicerade väv av händelser som vi får följa. Båda teknikerna är effektiva för att ge en klar bild av händelseförloppet. Ibland har framställningen närmast karaktären av ett så kallat itinerarium — alltså en kronologisk beskrivning av var huvudpersonerna befann sig vid ett visst tillfälle.

Boken avslutas med några viktiga bilagor, dels en förteckning efter årtal av Lou Salomés levnadslopp, dels en lista med hennes viktigaste litterära verk (skönlitteratur, dramatik och essäer), dels en käll- och litteraturförteckning, dels ett personregister samt slutligen en bildbilaga med 33 bilder med anknytning till Lou Salomé.
För den som vill sätta sig in i det kulturella skeende som föregick modernismen innehåller Mirjam Tappers arbete mycket av intresse. Det är också värdefullt att hon håller fast i det svenska perspektivet. Det är något man saknar i andra dylika framställningar.

När Europa blev modernt

Mycket hade varit annorlunda utan Lou Salomé. Per-Axel Wiktorsson konstaterar att Mijam Tappers bok om henne innehåller mycket av intresse.