När Lucia blev skönhetstävling

Det är ingen ordning på Lucia numera. Nää, men det var ingen ordning på Lucia förr i världen heller.

Idag leder firandet till allsköns identitetspolitiska debatter och hatinlägg apropå mörkhyade eller manliga lucior eller vilka som vill men inte får eller bör vara tärnor, stjärngossar, pepparkaksgubbar och tomtenissar.

En oskyldig svensk tradition viker sig för migrationens och jämlikhetsiverns kulturella krafter, suckar somliga.

Hon som går omkring vitklädd med ljus i hår ute i mörka decembernatten har blivit kontroversiell.

Men hallå, allihop, ni är helt fel ute!

Läs historikern Håkan Strömbergs roliga bok "Lucia – den svenskaste av alla traditioner" så fattar ni.

Luciafirandet har präglats av brist på enhetlig form och fason så långt tillbaka det överhuvudtaget kan spåras på våra breddgrader, vilket är till 1800-talet också om det omnämnts i annalerna redan 1764.

En skånsk präst på resa berättar då om hur han den 13 december uppvaktats av ”ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet … strax därpå kom en annan med ett litet dukat bord med allehanda kräsliga, ätliga och våta varor”.

Hur det vitklädda fruntimret med frukostbrickan alls hamnade i Sverige råder oklarhet om, liksom om hur legenden om helgonet från Syrakusa på 300-talet vandrade upp i Europa.

Luciagestalten har tolkats olika: ett helgon för de fattiga, hednisk gudinna, häxa, ett barn i dopklänning som delar ut gåvor, Kristi brud. Mest förekom den i Västsverige i jämbördigt sällskap med tomtenissar (gårdstomtarna), stjärngossar (de tre vise männen), tärnor (brudnäbbar eller änglar). Viktigast i uppvaktningen var ofta maten, frukosten eller supen.

År 1898 importerade Skansen lussebruden och stjärngossarna till huvudstaden, men ”utan stökiga lussegubbar och ingen barnrövande häxa” konstaterar Strömberg.

Det gällde att med utvalda folkliga sedvänjor skapa ett nationellt ”vi”. Svenskarna skulle civiliseras.

Egentligen var Lucia på väg ut ur den allmänna festkalendern, men så kom 8 december 1927 som kan kallas det moderna lussefirandets födelsedag.

Stockholms Dagblad, med stöd av köpmän i Stockholms centrum, inviterade till ljusfest fem dagar senare för att understryka julskyltningens elektrifiering.

Lucia blev del i en karneval för att skapa julstämning längs affärsstråken. Det blev succé och året efter föregicks jippot av en läsaromröstning. ”Allt solblont och ljust av kvinnokön har sin möjlighet att intaga hedersplatsen”, hette det.

En manlig jury konstaterade att segraren Solveig Hedengran fyllde kraven som ”oskuldsfull och vacker, förtjusande nordisk och förtjusande älsklig”. Och detta är förklaringen till att vi 90 år senare sitter här med allt ståhej.

Lucia som fest förvandlades i ett slag till en institutionaliserad skönhetstävling med tidstypiskt rasbiologiska inslag. Ett misstag, menar Håkan Strömberg och det är bara att instämma.

Visst har ceremonierna förnyats. När SVT för fem år sedan sände Lucia från Uppsala Domkyrka var hon mörk i hyn, vilket retade en del. Pepparkaksgubbarna – invandrade från Pepparkakeland – har tassat in i förskolor och lågstadier.

Men de har beskyllts för att bidra till risken för segregation i luciatågen utgående från hudfärg.

Svenska kyrkan har sett sin chans genom att bjuda in Lucia och förandliga henne. Samtidigt blir då körsången viktigare och ritualen bärs lika mycket upp av tärnornas och stjärngossarnas talanger. I det akademiska Uppsala har manliga lucior synts till, enligt genuin spexvana, och hellre har där betonats ”våta varor” än andlighet. Också det enligt gammal ordning.

Här står vi idag. Inte minst har alla rektorer, dagis- och vårdhemsföreståndare, kyrkoherdar, marknadsförare i mediehus och kommunala kulturansvariga skäl till bryderi.

Hur ska Lucia begås utan att göra vissa besvikna och andra förbannade?

I Tierp dras det lott i Lions regi om vem som blir ljusdrottning. I Enköping kan både pojkar och flickor kappas om rollen. UNT och en rad andra tidningar arrangerar ingenting i år. På Gotland har de däremot ordnat omröstning, men den saboterades till en början av att någon gav en kandidat en halv miljon röster.

Lösningen på alla besvär är enkel. Läs och lär av Håkan Strömbergs underhållande genomgång. Det var olycksaligt att göra misstävling av Lucia. Men i övrigt ryms alla varianter och upptåg inom den högst brokiga traditionen. Ingen märkesdag i almanackan lämpar sig bättre för att vårda det blandkulturella Sverige som håller på att ta form.

Man kunde gott göra Lucia till vår nya nationaldag.