När Nixon for till Kina

Även president Nixons många kritiker brukar ta av sig hatten för hans djärva beslut att fara till Kina 1972 efter 23 år av inga kontakter mellan giganterna USA och Kina. Ingen annan hade gått iland med den uppgiften, menar man. Endast Nixon stod tillräckligt långt ut på den antikommunistiska högerkanten för att politiskt överleva ett sådant lappkast. Att "göra en Nixon till Kina" har nästan blivit ett politiskt uttryck.Så hade han också till sitt förfogande den diplomatiske trollkarlen Henry Kissinger, då alltjämt säkerhetsrådgivare i Vita huset innan han blev utrikesminister 1973.Men hur gick det till? Hur reagerade kineserna? Vem av dem vann då och vem har hittills vunnit mest på den oväntade spelöppningen?Om det handlar den kanadensiska historikern Margaret MacMillans nyutkomna arbete Seize the hour. When Nixon met Mao För några år sedan gjorde Margaret MacMillan sig ett namn med sin bok om Versailles-freden Peacemakers. Six months that changed the world. Hon var då Provost vid Trinity College i Toronto och är nu på väg att tillträda den prestigefyllda posten som warden vid St Antony's College i Oxford.Hennes nya bok är lika gedigen och ändå lättläst som den förra. I centrum står de fyra huvudpersonerna Richard Nixon, Henry Kissinger, Mao Zedong och Zhou Enlai. Om "Tricky Dick" är det svårt att dra fram så mycket nytt. Mao blev emellertid imponerad av honom — vilket han inte var av Kissinger. Redan i princip föredrog han också västerländska högerpolitiker framför liberaler och vänsterpolitiker. De var mer att lita på, tyckte han. När det gällde Kina var Nixon emellertid lika opportunistisk som vanligt.Det var inte tal om att ta igen förlorade årtionden i kontakter, än mindre om sympati för det system som Mao skapat. Men en hyfsad relation till Kina kunde hjälpa USA både gentemot huvudrivalen Sovjetunionen och kommunisterna i Nordvietnam och övriga Sydostasien. Det var innebörden av "the Nixinger diplomacy".Nixon och Kissinger delade en konspiratorisk syn på utrikespolitik som nu skulle fira stora triumfer. Både i Fjärran Östern, gentemot Sovjet och i Mellanöstern. Det innebar bland annat att det amerikanska utrikesministeriet, State Department, ofta ställdes helt utanför. Utrikesminister Rogers fick visserligen vara med på Kina-resan men fick inte råka Mao. MacMillan betonar hela tiden Kissin­g­ers oerhört känsliga ego.Om Mao Zedongs person och leverne vet vi mycket mer än tidigare efter Jung Changs och Jon Hallidays stora biografi härom året. MacMillans skildring av hans "hov" påminner skrämmande om vad vi på senare årfått läsa om Hitlers och Stalins. Mycket av den dagliga makten låg de senaste åren uppenbarligen hos hans unga söta sjuksköterskor. Hans hustru, som tillhörde "de fyras gäng", och premiärminister Zhou Enlai försökte var och en i sin riktning ge konsekvens åt politiken. Så försökte också and­ra på egen risk. I princip var hans makt absolut i hela Kina.Om Zhou Enlai, som väckt Dag Hammarskjölds och många and­ras beundran för sitt subtila intellekt, sin diplomatiska skicklighet och sina goda manér, vet författaren att tillägga att han nog hade mer blod på händerna, än vi i allmänhet varit varse. I många fall naturligtvis en överlevandefråga i ledningen för Maos Kina.MacMillan tar oss med både på Kissingers hemlighetsfulla för­besök i Kina och själva besöket under en februarivecka 1972. För den som intresserar sig för diplomatiskt finlir är vad hon skriver om förhandlingarna om Shanghaikommunikén av speciellt värde. Så går det till också på högsta nivå.Att det alls kunde bli ett besök och en kommuniké berodde naturligtvis på att båda sidor ansåg tiden mogen att söka bryta det dödläge i förbindelserna som det kommunistiska maktövertagandet 1949 lett till. Där fanns en gemensam önskan att kunna spela ut varandra mot Moskva och bidra till minskad spänning i Fjärran Östern. Men under dessa allmänna målsättningar ville de olika saker. Huvudproblemen rörde Taiwan och Vietnam. Kineserna ville i första hand få amerikanarna att ta sin skyddande hand från Taiwan, som borde återgå till Kina. Amerikanarna ville att kineserna skulle sluta hjälpa Nordvietnam och underlätta för dem att komma ut ur Sydostasien.Hur lyckades det? Balanspolitiken fungerade. Varken Kina eller USA kom i krig med Sovjet. Amerikanarna lämnade Vietnam några år senare med svansen mellan benen. Taiwan styrs alltjämt inte från Beijing.Det mest anmärkningsvärda är emellertid något som kommunikéförfattarna ägnade mycket liten uppmärksamhet, nämligen de ekonomiska förbindelsernas potential. USA har i dag ett handelsunderskott på drygt 200 miljarder dollar gentemot Kina. Närmare en miljon amerikaner besöker Kina varje år och otaliga kineser får sin högre utbildning i USA. I många delar av världen är Kina och USA varandras aggressivaste ekonomiska rivaler. Allt från noll på 35 år!I sin summering talar MacMillan om de två ledarna som med alla sina fel och brister besatt erforderlig vision och beslutskraft och deras båda medarbetare som hade erforderlig skicklighet och tålamod för att förverkliga visionen.