När omsorgen går till överdrift

Bland det mest förbjudna för en skönlitterär översättare är att översätta sin egen text. Det anses omöjligt att ha tillräckligt objektiva ögon för att vara trogen källtexten och inte göra ändringar i efterhand. Marianne Jeffmar kringgår det problemet genom att skriva en svensk version – inte översättning! – av sin från början franska roman A l’ombre du sapin som utkom 1998 då författarinnan levde i Belgien.

I dag bor hon i Uppsala där hon skriver litteraturkritik för Upsala Nya Tidning och Svenska Dagbladet. Sedan den litterära debuten Dödens ängel 1978 har hon hunnit med att skriva ett stort antal romaner och deckare och dessutom har hon översatt en diktsamling från franska.

Miljön i Marianne Jeffmars senaste roman En kista av glas är tagen från Ångermanland, det landskap som hon är uppvuxen i och som ofta förekommer i hennes texter. Skogar, sjöar, berg och sval, kristallklar luft genomsyrar läsningen och ger den en nationalromantisk aura som inte är oäven.

Flickan Emma lider av hjärtproblem sedan hennes mor gick bort och hon lever isolerad i en vacker glaskista som hennes far har byggt åt henne. Där är hon skyddad mot den skadliga omvärlden – inte minst mot pojkarna. Flickan i glaskistan hänsyftar naturligtvis på Snövits öde, vilket jag fruktade skulle bli löjligt uppenbart. Men Jeffmar klarar sig undan övertydliga sagoanspelningar, och faktum är att man sväljer hennes berättelse som om den vore sann. Till saken hör att hon i efterordet berättar om sin egen upplevelse av att ligga i ett slags glaskuvös när hon som liten flicka på fyrtiotalet drabbades av en inflammation i hjärtat.

På endast sjuttio sidor har vi berättelsen om Emma, hennes far och om ett mord. En subtil galenskap blir allt tydligare fram mot slutet, och jag är tacksam att boken inte är längre än så här. Det hade blivit för mycket. För mycket av det galna, och poesin i historien skulle ha gått förlorad. I förgrunden finns relationen mellan flickan och hennes far, och hur hans beskydd går till överdrift. Sorgen efter den bortgångna hustrun förblindar honom och han måste själv tafatt ta hand om sin dotter på den tiden då män inte var involverade i barnuppfostran på samma sätt som i dag. Deras relation är tragisk och förbryllande men högst trovärdig.

En kista av glas är regelrätt skriven av en van hand. Inga stora missar görs. Marianne Jeffmar är en stilist. Kanske är det just därför de små misstagen känns desto större. Helt plötsligt avbryts de koncisa formuleringarna av banaliteter. Fast jag funderar över om dessa ”missar” inte är medvetna ändå. Språket är nämligen trots sin svalhet mycket avslappnat och dialogen med läsaren sker på en härligt vardaglig jargong som måste vara typisk för platsen och tiden. Här finns inga krångligheter. Tillsammans utgör de enkla och direkta meningarna en rytmisk och närmast lyrisk helhet som lämnar läsaren tillfreds.

Marianne Jeffmar medverkar som recensent i UNT. Därför har vi bett Camilla Nilsson, litteraturkritiker på Norrköpings tidningar, att skriva om boken.