Det är inte bara rockstjärnor och Peter Siepen som är eviga tonåringar. Ta upp ämnet högstadiet vid ett fikabord så får du se. Vänner och kolleger gör först en avväpnande gest och säger något överslätande som ska sammanfatta - och helst avsluta - diskussionen. Några ögonblick senare skruvar de lite obekvämt på sig. Blinkar häftigt några gånger. Gör en knappt märkbar grimas. Spasmerna är inte medvetna utan bara ett resultat av att en storögd, livsrusig, skräckslagen och hormonstinn tonåring som döljer sig bakom ytan av yngre eller äldre medelålder. För hur avlägsna tonåren än kan tyckas förblir de länken mellan barnet och den vuxna vi blev. Vi lever fortfarande med konsekvenserna av de beslut vi fattade.
Det är också där som Jonas Malmborgs tegelsten till debutroman, Fältöversten, skvattrande tar avstamp. I en tid då vuxenvärldens gråtonade skugga börjar falla över en barndom i fyrfärg för att långsamt stelna på samma irreversibla sätt som äggstanningen i en paj. Det mesta har förstås varit bestämt redan tidigare, men det är ändå då som konsekvenserna av klasstillhörighet och socialt arv verkligen sätter sig.
Malmborgs kollektivroman snurrar kring den trettonårige Jakob, som precis ska börja i högstadiet. Året är 1987, och det är inte en tillfällighet att handlingen är samtida med Staffan Hildebrands Stockholmsnatt. De äldre brorsorna gör lumpen, i paradvåningen grälar föräldrarna allt mer och den bästa kompisen har flyttat. För den vilsna Jakob innebär det överrumplande inträdet i tonåren att den lugna Östermalmsskolan, där de flesta elever har samma priviligierade överklassbakgrund som Jakob själv, ska ersättas av den stökigare och mindre homogena Gärdesskolan, där också ungarna från den socialt utsatta miljonprogramsdrömmen Fältöversten är elever. Fullt förberedd på att smyga längs väggarna det första året stöter Jakob ihop, och blir vän med, med Sascha, Matte, Danne och de andra i det beryktade Fältangänget, som super, slåss, tar droger och är på väg att avancera från småkriminalitet till grövre brott.
Romanen följer Jakob, Fältangrabbarna och ytterligare några karaktärer av blandad bakgrund, som den än mer överklassiga CC, som dras mot extremhögern, och den mobbade, fasansfullt ensamma Maj-Lis, som bor i Fältöversten tillsammans med sina försupna danska föräldrar. Kapitlen varvas med protokoll och rapporter från bostadsföreningar, poliser, socialtjänst, mäklarfirmor etc.
På sina ställen dras Malmborgs roman med en besvärande övertydlighet. Föräldrarna är fulla, familjen är fattig men de har ändå råd att köpa öl. Det står tidigt klart ungefär exakt hur det kommer att gå för respektive karaktär, vilket i och för sig inte behöver vara fel i en text som handlar om att samhället vänder ryggen åt barn som är predestinerade för ett liv i misär. Varken våldtäkt eller för tidig död kommer som någon överraskning. Men den lyckas också visa de långtgående konsekvenserna av stora klasskillnader och hur svårt det är att bryta det sociala arvet om det inte finns några skyddsnät.
Stundtals väcker Malmborg samma molande känsla av ångest som Peter Pohl i sin klassiska mobbingroman Vi kallar honom Anna. En vuxenvärld som tittar bort är det vidrigaste som finns.