När Wien dansade och log
Om Wienkongressen efter Napoleonkrigen har den polsk-brittiske historikern Adam Zamoyski skrivit en uppmärksamma bok, konstaterar Torsten Örn.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kanske är det blandningen av det frivola och det seriösa som gör Wienkongressen unik? Kanske den fascination som Napoleontiden alltjämt utövar? Kanske de ledande förhandlarnas färgstarka personligheter? Eller var resultatet helt enkelt av högre kvalitet och därför mer bestående?
Den senaste som tagit sig an att i detalj söka skildra Wienkongressen är Adam Zamoyski, den polskättade brittiske historikern, vars bok om Napoleons ödesmarsch mot Moskva 1812 blivit en sådan succé. Rites of Peace. The Fall of Napoleon & The Congress of Vienna heter den nya monografin.
Zamoyski börjar redan med Napoleons återkomst från Moskva till Paris i december 1812. Det gör han rätt i, för det hade varit omöjligt att förstå turerna i Wien utan inblick i stormakternas alliansspel inför Napoleons nederlag. Mycket av vad som förknippas med Wienkongressen hade ju redan överenskommits på vägen dit. T.ex. i freden i Kiel 1814 om att Danmark skulle avstå Norge till oss och i gengäld få överta Svenska Pommern (som i slutomgången hamnade hos Preussen).
Viktigast var naturligtvis att de fyra segrarmakterna bestämt sig för vem som skulle få makten i Frankrike. Varken Napoleons son, marskalk Bernadotte eller hertigen av Orléans utan i legitimitetens namn den giljotinerade Ludvig XVI:s bror Ludvig XVIII. Talleyrand, som nu var en kungens man, hade också lyckats utvinna försoningsfreder ägnade att stärka den ny/gamla regimens ställning.
Vad som skulle avgöras i Wien föll, som författaren understryker, under tre andra rubriker. Territoriella frågor som inte rörde Frankrikes gränser, en ny ordning för Tyskland efter det äntligen insomnade tysk-romerska riket samt diverse frågor av gemensamt intresse, typ slavhandelns avskaffande, sjöfarten på internationella floder, diplomatiska umgängesregler och Schweiz' ständiga neutralitet. Av central betydelse var att även det besegrade Frankrike fick vara med om att gestalta framtiden.
Svårast var det att dra upp de nya gränserna. Framför allt: hur skulle det bli med Polen? Ett återuppståndet Polen med en egen kung, en personalunion mellan Ryssland och Polen eller fortsatt delning mellan Ryssland, Preussen och Österrike? För den ofta gåtfulle tsar Alexander var det, som den polskättade författaren påpekar, en dragkamp mellan hans idealistiska visioner om ett nytt Polen och rysk statsnytta. Vad som accepterades i Finland gick inte att förverkliga i Centraleuropa.
Skulle Ryssland avancera västerut, ville också Preussen göra det genom att förvärva Sachsen, som in i det sista slagits på Napoleons sida. Men det ville varken Österrike, Frankrike eller Storbritannien.
Det är dessa förhandlingar mellan tsaren, Metternich, Talleyrand, lord Castlereagh och preussaren Hardenberg det egentligen handlade om. Det blev ett diplomatiskt utnötningskrig med öppet krig hotande vid horisonten.
"Kongressen går inte framåt, den dansar" ironiserade man. De österrikiska värdarna tycks ha varit helt otroliga i sin uppfinningsförmåga att förströ de höga gästerna mellan sittningarna. Den språkkunnige Zamoyski har hittat korrespondens och anteckningar från otaliga deltagare och kan till och med återge menyer och dräkter från olika fester. En iakttagelse var att det napoleonska kontinentalsystemet gjort det svårt för brittiska damer att hänga med i modeutvecklingen.
Damerna spelade en stor roll i Wien. Inte bara hertiginnan av Kurland och hennes döttrar, furstinnan Bagration och andra erkänt förföriska skönheter utan många fler. Amorösa biljetter mellan växlande parter hamnade f.ö. nästan alltid hos österrikiska säkerhetspolisen. Så även Metternichs. Storpolitiska toppgräl blev ibland ytterligare tillspetsade genom erotiska förvecklingar. Mitt i allt detta sökte smärre furstar och deras företrädare försvara sina intressen, försäkra sig om någon underskrift och helst lägga beslag på ytterligare något stift eller köpestad.
När man äntligen stannat för att låta Polen förbli delat och att ge Preussen halva Sachsen, löste det mesta upp sig. Men då kom Napoleon tillbaka och regerade sina 100 dagar fram till Waterloo. Det blev, som Zamoyski framhåller, ett dyrbart äventyr för Frankrike; gränsjusteringar, skadestånd, ockupation av vissa fästningar och återlämnande av konstskatter. Hade preussarna fått hållas, hade det blivit ännu dyrare, men Wellington och Metternich höll emot. Talleyrand fick gå och ersattes med hertigen av Richelieu, som i många år varit tsarens vicekung i Odessa.
När man i bokens slutkapitel väntar sig att författaren skall sjunga Wienkongressens lov, blir man ordentligt förvånad. Många har ju gjort det och framhållit att det skulle dröja hela hundra år till Europas nästa stora krig. Till dem hör Henry Kissinger, som skrev sin doktorsavhandling på detta tema. Men 1815-1914 var inte hundra år av fred, understryker Zamoyski. Alla stormakterna var i krig med varandra, om än inte samtidigt. Bålverket Nederländerna mot fransk expansion föll samman efter femton år. Preussen släpptes fram till Rhen för att blockera Frankrike, men effekten blev den motsatta. Det österrikiska systemet i Italien misslyckades. Det grekiska frihetskriget återuppväckte ryska drömmar om Konstantinopel. Och vad om en i botten anti-napoleonsk allians som fann sig i Napoleon III?
Men det går ändå inte att frånkänna Wienkongressen dess betydelse som vattendelare i modern, internationell historia, summerar författaren. Begreppet "den europeiska konserten", som myntades i Wien, framstod för många som en reaktionär tvångströja, men vad ser vi i dag om inte behovet av en bättre fungerande internationell konsert utöver den europeiska konsert som EU kan sägas utgöra?