Nära och för nära Bergman

Det har skrivits ofantliga mängder om Ingmar Bergman, även på svenska, men av det stora antalet böcker är få av det mer biografiska slaget, även i Sverige. Det var länge sedan som Fritiof Billquist och Marianne Höök, som var lite av pionjärer på området, skrev sina verk. Nu föreligger en helt ny och mycket omfångsrik volym författad av kulturjournalisten Mikael Timm, som haft den stora förmånen att som en av de första ha tillgång till det omfattande personliga arkiv som Bergman donerade till Svenska Filminstitutet för några år sedan.

Till grund för detta mångåriga arbete ligger också en lång rad samtal med Bergman själv. Undertiteln, "Boken om Bergman", flaggar för att detta är den slutgiltiga biografin. I vart fall är detta förlagets (?) åsikt.
Boken lägger kanske inte så mycket i sak till den bild av Bergman vi redan har. Det finns inte mycket revolutionerande nytt om hans person som vi inte redan vet. Han var ju mån om att också regissera bilden av sig själv och sitt eget liv och var mycket självutlämnande. Sedan kan man fråga sig var gränsen mellan fiktion och verklighet i hans fall går, som i självbiografin "Laterna magica".

Men genom citat ur brev, arbetsböcker och annat fylls detaljerna i och bilden av Bergman blir mycket mer levande. Inte minst får vi inblickar i de ibland mycket mödosamma processer som kunde ligga bakom de färdiga verken. Ofta kom han att använda gamla idéer som legat och grott och plötsligt kunde ges ett sammanhang. Tråkigt nog saknar dock alla citat källhänvisningar vilket förminskar bokens värde. Det finns också föga av anknytning till hela den rika forskning som finns. Till en av de förtjänsterna med Timms verk hör i alla fall en avmytifiering av konstnären Bergman, som kanske alltför ofta setts som en konstnär som skapade djupsinniga verk i splendid isolation utan att snegla åt andra.

Här framtonar bilden av en mycket energisk man som från första stund inte bara är mycket målmedveten i sin strävan om att bli regissör utan hela tiden har ögonen på den publik han har att möta. Den unge Bergman var vad man kan kalla ett PR-geni lika mycket som en briljant iscensättare. Till detta kom att han från första stund var medveten om att lära sig det tekniska hantverket med ljussättning, scenografi och annat. Att han tänkte på publiken och var mån om att nå framgång hos en stor sådan märks också på den ibland svindlande blandningen av högt och lågt, Gud och folklustspel (se bara Det sjunde inseglet), som så ofta finns i hans verk och som det i regel talas ganska tyst om men som den uppmärksamme tittaren lätt ser, i vart fall om denne känner till den kulturella kontexten.

En annan tillgång är att producenten Lorens Marmstedts betydelse för Bergman äntligen får lite belysning. Utan denne oförvägne producent är det kanske tveksamt om Bergman fortsatt som filmregissör efter motgången med förstlingsverket Kris. I vart fall hade nog vägen till filmen blivit något krokigare. Han lärde i alla fall den unge Bergman vikten av att bl.a. se på sitt skapande på ett objektivt sätt och förmodligen slank en eller annan kulturell lärdom med på köpet. Ett oskrivet blad i denna historia, som inte finns med här, är f.ö. att producenten på Sandrews, Rune Waldekranz, senare försökte få till stånd ett arrangemang där Marmstedt skulle producera och Sandrews finansiera en mer regelbunden produktion.

Nu blev det inte så utan Bergman kom att med några undantag bli Svensk Filmindustri trogen i många år.
Nu kunde för all del den bilden ha blivit än mer intressant om Timm haft lite djupare insikter i samtida svensk filmhistoria, som han för det mesta avfärdar med ganska svepande, grunda och något klichéartade omdömen. Bergman hyste för egen del mycket större uppskattning av samtida namn som Gustaf Molander och Schamyl Bauman, som ofta avfärdats som ganska lättviktiga och ytliga regissörer.

Marmstedt började som producent redan på 1930-talet och producerade bl.a. ett par filmer som kan ses som intressanta förelöpare här: Kungen kommer med sitt intrikata "spel i spelet", ett centralt Bergmantema, som Maaret Koskinen lyfte fram i sin avhandling, och den natursymboliska Vingar kring fyren, vilken utspelades i det karga gotländska landskap som Bergman sedan skulle göra till sitt eget. Båda filmerna regisserades av Ragnar Hyltén-Cavallius. Den unge Bergman blev f.ö. dennes regiassistent på Operan i början av 1940-talet, en händelse som onekligen ser ut som en tanke.

Att Timm är en stor beundrare av Bergman framgår helt tydligt, men kärlek kan också göra en blind och är kanske inte en odelad tillgång när man skall författa en biografi. Timm tar upp Bergmans omtalade förhållande till nazismen på 1930-talet men slätar över det hela med att Bergman nog diktat upp det mesta. Det är kanske lite mer komplicerat än så. Det är i ljuset av detta möjligt att se Bergmans manus till Hets som en första uppgörelse. Den blev över huvud taget en betraktelse över en brytningstid mellan ungt och gammalt och en del i Sveriges steg in det moderna. Inte minst speglas detta i den oerhörda debatt som filmen väckte, vilket bara antyds här, och den blev något av en symbol för en hel ungdomsgenerations frigörelse.

Boken går också igenom Bergmans hela produktion men av någon anledning lyser hans tidiga men högintressanta tv-uppsättningar från 1950-talet helt med sin frånvaro. Timms egna analyser av de enskilda filmerna, då främst de senare, är ofta mycket insiktsfulla, men också något distanslösa. Bergman själv kunde vara skoningslöst självkritisk, ibland kanske på gränsen till det överdrivna, men här fanns också en nyckel till både hans framgång och att han kunde utvecklas som konstnär. Marmstedt uppmanade honom tidigt att inte vara så "puttrande självbelåten" med sina verk och det tog den unge Bergman verkligen ad notam. Självkritiken blev, menar jag, en drivfjäder för att ständigt söka sig nya vägar och detta förenat med en enorm nyfikenhet och aptit på allt nytt gjorde att han blev den han blev.

Nära och för nära Bergman

Mikael Timm vill skriva den slutgiltiga Bergman-biografin och han lyckas ganska bra, även om resultatet stundtals känns väl distanslöst, konstaterar Per Olov Qvist.