Närgånget och osminkat

En ny bok:Conny Palmkvist: Hej då, allihopa (Forum)Många författare hämtar stoff från sina egna liv, vilket på ett mer eller mindre förtäckt sätt infogas i böckernas handling, till exempel genom att romanfigurerna ges andra namn än sina verkliga förlagor. Romandebuterande Conny Palmkvist är dock inte lika subtil. I förordet till den i dag utgivna Hej då, allihopa förklarar han utan omsvep att boken handlar om hans mamma som dog i bröstcancer i fjol.I boken skildras sjukdomsförloppet, från det att mamman berättar att hon har "lite cancer" fram till dess att hon några månader senare avlider på ett hospis. Conny Palmkvist redogör närgånget och osminkat för den utdragna cancerdödens alla vidriga detaljer och sin egen känsla av otillräcklighet.Bilden av Sverige vittrarSkildringen av mammans dödskamp formar sig också till en berättelse om ett välfärdssamhälle i sönderfall. Akuten i Helsingborg är ständigt fullbelagd och de vårdsökande får vända i dörren men uppmaningen att "verkligenförsöka, riktigt ordentligt" och dricka massor med vatten.Berättelsen om hur den svårt cancersjuka kvinnan skickas hem med en påse morfintabletter, utan några instruktioner om hur hon skall sköta vare sig medicineringen eller bytet av katetern, är onekligen upprörande. För den drabbade familjen vittrar bilden av det trygga Sverige där man tar hand om sina medborgare obönhörligt sönder. Conny beskriver det som ett svek och reagerar med bitterhet mot det "jävla snedfördelade, förnedrande, fasadbyggda, vinglande" välfärdssamhället.Trots ansatsen till samhällskritik handlar Hej då, allihopa framför allt om "de små människorna vid sidan om en dia-gnos, med hoppet satt till läkare och mediciner", de anhöriga, framför allt den vuxne sonen Connys försök att hantera insikten om att hans mamma snart kommer att försvinna, att han aldrig någonsin kommer att få träffa henne igen."Cancerböcker" en genre i sigPå försättsbladet finns ett citat ur Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, vilket blir något av ett ledmotiv i boken: "Det finns saker som man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan baraen liten lort." Under de ångestfyllda sjukdomsmånaderna blir Jonatan Lejonhjärta Connys ständige följeslagare, stundom stödjande och deltagande, men oftast förebrående. Trots att Conny vet att han borde ställa upp för sin mamma och gravida syster har hansvårt att kontrollera sin olust och rädsla, och drar sig ständigt undan ansvaret."Cancerböcker" kan nästan sägas vara en genre i sig. Ett av de mest lyckade exemplen de senaste åren var Johanna Thydells osentimentala I taket lyser stjärnorna, som också belönades med Augustpriset. Hej då, allihopa är emellertid en bok som inte är alldeles lätt att förhålla sig till, särskilt inte som recensent. En vag olustkänsla infinner sig redan då man läser dedikationen efter den öppenhjärtiga inledningen: "Till dig mamma, Berit Palmkvist 1944—2003." Är det Conny Palmkvists sätt att hantera sin mammas bortgång som skall recenseras, eller boken han skrivit? Svaret kan tyckas självklart, men det är inte helt lätt att skilja dessa åt.Mer dokumentär än litterärTrots den litterära formen, till exempel Conny Palmkvists grepp att låta Jonatan Lejonhjärta dyka upp i handlingen, känns Hej då, allihopa mer dokumentär än skönlitterär. Conny Palmkvist fogar till och med in mammans läkarjournaler i texten, och efter den sista sidans tack till familj, förläggare och vårdpersonal finns cancerfondens postgironummer.Hej då, allihopa är förvisso skriven ur hjärtat, och det går inte att tvivla vare sig på Conny Palmkvists starka känslor för sin mamma, hans bottenlösa sorg eller på hans ambition att vara uppriktig och självutlämnande. Och visst finns där en ansats till något fint — grodden till en rak och känslosam berättelse om livets bräcklighet och dödens överväldigande overklighet: "Händer det verkligen att människor dör i cancer?"Berättelsen hade dock behövt stramas åt, åtskilligt. Hej då, allihopa tippar alltför ofta över i det sentimentala och patetiska, till exempel när Jonatan Lejonhjärta och Conny gråter tillsammans, eller när han upplever hur rummet fyllsav blomdoft då mammans tunna hand sluter sig om hans på dödsbädden. Inte heller känns det särskilt trovärdigt att en vuxen man skulle referera till döden som "Nangijala", även om det hela nu är självupplevt.Kanske hade tonen blivit mindre påträngande känslosam om boken inte riktats direkt till mamman med det genomgående tilltalet "du".I likhet med andra böcker i genren tjänar dock Hej då, allihopa som en välbehövlig påminnelse om hur skör vardagen är, och hur mycket man tar för givet. Och kanske kan Conny Palmkvists öppenhjärtiga berättelse om sina erfarenheter tjäna som ett stöd för anhöriga i samma situation, även om det nu är en bok som man innerligt önskar att man aldrig skall behöva använda på det viset.