Närgånget om ett omöjligt ämne

Sofia Rapp Johanssons debutbok handlar om incest, ett ämne som är svårt nog att närma sig alls, att över huvud taget tala om. Hur omvandlar man det då till skönlitteratur? Hos Rapp Johansson sker det utan några som helst omskrivningar. I en 153 sidor lång lyrisk monolog skildras en liten flickas uppväxt tillsammans med sina drogberoende och alkoholiserade föräldrar. Dagligdags förgriper sig pappan på sin dotter. Vid bokens början är denna "lillfia" fyra år och i slutet har hon just börjat lekskolan. Ofta slås hon medvetslös och ibland drogas hon ner och erbjuds även åt pappans kompisar. Själv rispar hon sig till tröst med rakblad som hon förvarar under badkaret. Kanske är det för övrigt där som hon har mött den silverfisk som sedan får tjäna som hennes låtsaskompis och alter ego och som har givit boken dess titel.

Omedelbart, från bokens första rad, skildras hur pappans könsorgan rådbråkar jagets inre; hur blod och sperma rinner; hur rummet kring flickan är ett enda kaos av utslagna människor; av spyor, dregel och exkrementer. Denna inledning drabbar en sannerligen som läsare likt ett slag. Härpå är man inställd på att tonläget skall skifta och på att man skall få möta flickan och hennes omgivning från ett annat håll; på ett annat språk. Men denna förväntan infrias aldrig. Från sida till sida upprepas beskrivningen av detta extrema våld och av denna misär. Inte heller bokens grafiska form erbjuder läsaren någon respit. Utan underavdelningar eller kapitelindelning löper texten vidare; rimmad eller orimmad, sammanhängande eller fragmentarisk, ständigt trogen samma förfärliga naturalism.

Gör denna ihärdiga och närgångna skildring av vämjeliga detaljer och av den ena händelsen mer fasaväckande än den andra; kort sagt avsaknaden av variation och nyanser, Silverfisken till en stilistiskt dålig bok? Jag tycker inte det. Tvärtom menar jag att författaren faktiskt har funnit ett adekvat uttryck för det innehåll som hon vill förmedla. Läsarens tilltagande matthet och frustration över att denna helvetesskildring aldrig vill ta slut kan ju ses som en blek återspegling av flickans egen upplevelse av sin vardag. Ständigt uttrycker detta brådmogna berättarjag sin förvåning över att hon fortfarande lever; över att inte heller den senaste misshandeln tog livet av henne; till känslan av att en gräns nu är nådd och till att något slags förändring måste ske. Men inget händer. Dagispersonal, socialtjänstemän och läkare låter sig gång på gång duperas av flickans föräldrar och flickan själv törs inget säga av rädsla för sin pappa, varvid karusellen tillåts fortsätta.
Själv må man önska sig att texten tog en annan vändning. Flickan önskar sig för sin del ett annorlunda liv. I den mån det alls är möjligt lyckas Rapp Johansson föra mig som läsare nära sitt berättarjag.

Närgånget om ett omöjligt ämne

Sofia Rapp Johansson skildrar ämnet incest utan några som helst omskrivningar, konstaterar Maria Wennerström Worne.