Nerver och blod snarare än sex

Steget från kriminalromaner till dramatik känns helt naturlig för Marianne Jeffmar. Men så mycket sex blir det inte, skriver Gun Zanton-Ericsson.

Ett tema går att utläsa ur Marianne Jeffmars fem pjäser; mödrar som sviker sina döttrar.

Ett tema går att utläsa ur Marianne Jeffmars fem pjäser; mödrar som sviker sina döttrar.

Foto: Cornelia Edblad

Litteratur2013-04-16 14:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vid sidan av romaner och deckare skriver Uppsalaförfattaren Marianne Jeffmar också dramatik. Ett urval presenteras i Fem pjäser om sex. En har spelats på en festival för ny svensk dramatik, tre har framförts som reading eller så kallad repeterad läsning, en är helt nyskriven. Jag har inte haft tillfälle att se eller höra någon av dem, men de fungerar även i bokform.

Steget till dramatik från kriminalromaner tycks naturligt för Jeffmar. Förmågan att spinna en psykologiskt trovärdig intrig med överraskningar och spänningsinslag är uppövad, dialogen flyter obesvärat.

En av texterna är en monolog, En dörr ett rop, lagd i munnen på en medelålders kvinna: Solveig som har gett upp sitt eget liv för att ställa upp för sin man. Nu ska hon äntligen ”säga sanningen”. En novemberlördag – det är för övrigt deras silverbröllopsdag – står hon utanför hans kontorsdörr. Den är låst och vaktad av en ung man som också mår dåligt. Monologen utvecklar sig till en tämligen komplett eländeskatalog, fast det ska inte förnekas att antydningar och ledtrådar är skickligt utlagda så att läsaren/åhöraren villigt ger sig in på egna gissningar och förklaringar.

En högst vardaglig scen öppnar Tillsammans. Du och jag, men strax utvecklas ett relationsdrama som blir en uppvisning i Jeffmars tilltro till ”nerver och blod”, det teater ska handla om enligt den före detta mannen i pjäsen. Knepigt mellan tre syskon är det i En dag på seniorboendet Såskoppen, en bagatell med kriminalinslag.

De nämnda pjäserna ställer minimala krav på scenbild och rekvisita och rollistan inskränker sig till två namn. Odjuret, däremot, består av tio scener med tretton medverkande. Det är ett ruskigt stycke som uppges utgå från faktiska händelser i en liten västtysk stad 1960—76.

En helt vanlig familj som ”alltid velat väl” – jo, vi känner igen den svarta pedagogikens huvudscen. Jeffmar skrev pjäsen 1996, och sen dess har rapporterna om kidnappade, inlåsta barn och pedofiler blivit legio. I Odjuret använder Marianne Jeffmar greppet att klyva den sexuellt perverse huvudpersonen i två, Jürgen 1 och Jürgen 2.

Att hon är öppen för att variera sin dramaturgi visar också den nyskrivna Äppleträdgården, med Tjechovs Körsbärsträdgården som undertext. Den utspelar sig i fyra korta scener mellan Sofia som är skådespelare och hennes dotter Paula.

Till sist: tro inte på titeln eller baksidesdeklarationen ”Allt handlar om sex”. Ett tema hos Jeffmar som jag vill framhålla är i stället mödrar som sviker sina döttrar.

Fotnot: Marianne Jeffmar är litteraturkritiker i UNT och recenseras därför av Gun Zanton-Ericsson, Östgötacorrespondenten. 

DAMATIK

Marianne Jeffmar
Fem pjäser om sex
Författares Bokmaskin