Neutraliteten under skärskådande lupp
Ove Brings nya bok är en ingående och sakkunnig studie av neutralitetens uppgång och växlingsrika liv, alltifrån "de gamla grekerna" till vår egen tid, skriver Ingemar Mindebo.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu är det inte så konstigt om vi skulle få skiftande svar. Begreppet neutralitet kan vara "lika svårt att få grepp om som en hal tvål", säger professor Ove Bring i sin nya bok Neutralitetens uppgång och fall - eller den gemensamma säkerhetens historia. Bring är väl meriterad att skriva om neutralitet och säkerhetspolitik. Han har tidigare varit professor vid universiteten i Uppsala och Stockholm och tjänstgjort på Utrikesdepartementet som folkrättsexpert. Numera är han professor i internationell rätt vid Försvarshögskolan.
Hans bok är en ingående och sakkunnig studie av neutralitetens uppgång och växlingsrika liv, alltifrån "de gamla grekerna" till nutid, till neutralitetens fall, ty Bring menar att neutraliteten nu spelat ut sin roll. Numera bör man tala om kollektiv säkerhet, om alliansfrihet och militär alliansfrihet. Och detta gäller inte bara Sverige, utan för alla länder.
Det finns enligt min mening ingen anledning att invända mot denna huvudtes. Hans analys och slutsatser är övertygande. Det finns andra begrepp som numera bättre beskriver olika länders, t ex Sveriges, situation. Neutralitetsbegreppet lever emellertid fortfarande i den allmänna debatten och i den politiska retoriken. Neutralitet är ett ord med hög status i svenskt språkbruk, nästan som demokrati.
Boken omfattar två delar, en första och omfattande del om neutralitetens historia, och en andra (inte fullt så omfattande) del om den kollektiva säkerhetens historia. Författaren har goda skäl för en sådan uppdelning, han redovisar olika perspektiv och exempel i de båda delarna, men en läsare kan ibland tycka att detta upplägg medför en del "omtag", upprepningar om utvecklingen under olika århundraden.
Jag kan i denna kommentar inte beröra huvuddelen av vad han säger om neutralitetens och den kollektiva säkerhetens historia, om begreppens framväxt och innebörd och om olika svenska kungars syn på neutralitet. Som exempel på det senare kan dock nämnas att Gustav II Adolf inte ville höra talas om neutralitet, han ansåg sig ju föra ett rättfärdigt krig, medan Karl XIV Johan ibland betraktades som "den svenska neutralitetens fader". Vi får ingående skildringar av olika, främst europeiska krig, av krigsutbrott och fredsslut, av nya allianser, nya krig etc. och olika kongresser, Wien, Haag, Berlin osv. och överenskommelser. Nog sagt att denna bok är ett gott komplement till olika böcker om svensk och europeisk historia.
Jag vill emellertid beröra några mera aktuella inslag som handlar om den förändrade synen på neutralitet och säkerhet.
Sverige deltog ju inte i 1900-talets båda världskrig, men blev ändå medlem i först Nationernas förbund, sedan Förenta Nationerna. Nationernas förbund bildades 1919 och meningarna var delade om huruvida Sverige borde vara med. Sverige skulle ju kunna tvingas att åta sig förpliktelser som skulle bryta mot vad som ansetts och ansågs vara neutralitet. Riks-dagsmajoriteten menade emellertid att ett medlemskap visserligen skulle medföra nya förpliktelser, men att detta vore ett naturligt steg att ta. Exempelvis Hjalmar Branting menade att "Sverige nu borde avstå från den neutralitetspolitik som bestod i att låta världen ha sin gång utanför oss".
Förenta Nationerna bildades av ett 50-tal stater 1945. Nu omfattar organisationen ca 200 stater, Sverige kom med 1946 och exempelvis Finland 1955 och Schweiz först 2002. För svensk del var detta naturligt, men det innebar likväl en omorientering av svensk utrikespolitik, ty det betydde att Sverige skulle "avstå från neutraliteten i den utsträckning organisationens stadgar det erfordrar". Man kan säga att redan i och med dessa beslut började en uppluckring av neutralitetsbegreppet. Sverige var neutralt hette det i debatten, samtidigt som man var medveten om att en aktiv medverkan i FN:s arbete, bl.a. i olika fredsoperationer, innebar ett avsteg från neutraliteten i tidigare mening.
Det är särskilt intressant att läsa om debatten rörande svenskt medlemskap i EU. Den debatten började i och med Romfördraget 1957, basen för nuvarande EU. Den svenska regeringen med Tage Erlander som statsminister menade länge att det inte gick att förena ett svenskt medlemskap med svensk neutralitetspolitik. Småningom började emellertid en försiktig omorientering och dåvarande statsministern Olof Palme sade i början av 1980-talet att Romfördraget inte utgjorde något hinder för svensk neutralitet. Den definitiva omorienteringen kom emellertid 1990 då dåvarande statsministern Ingvar Carlsson framhöll att han kunde "se möjligheter". I en skrivelse till riksdagen klargjorde så regeringen att den eftersträvade ett riksdagsbeslut som klargjorde ambitionen att bli med i EG.
Våren 1991 inlämnades så en svensk ansökan, och statsministern deklarerade att det är regeringens samlade bedömning att ett svenskt medlemskap är förenligt med neutralitetspolitikens krav. Den ansökan som lämnades in innehöll ingenting om neutraliteten och något förbehåll gjordes inte. Genom en konferens i Maastricht i december 1991 omvandlades EG till EU och i fördraget ingår en formulering om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Man kan säga att detta beslut innebar neutralitetens död, fast mera rätt är nog att säga att "döden" inträffade stegvis under 1980- och 1990-talen. De flesta menade att vad som i huvudsak varit bra för Sverige i tidigare skeden nu hade spelat ut sin roll, nu fanns bara en hållbar linje - kollektiv säkerhet.
Nå, en sak återstår, nämligen NATO. Ett av bokens avsnitt har rubriken "Från neutralitet till NATO-medlemskap?" Bring menar att NATO väsentligt förändrats under senare år. Syftet har förändrats från försvar av det nordatlantiska området till försvar av global kollektiv säkerhet i FN-stadgans mening. NATO är inte längre ett västorgan som i starten, organisationen omfattar nu 26 stater, flertalet i olika delar av Europa, och det kunde vara naturligt att Sverige, liksom bl a Danmark, Island och Norge, skulle vara med. Han citerar finländsk press som säger att Finland och Sverige nu har ett så nära samarbete med NATO att "ett medlemskap egentligen bara är en formsak".
Ja, så är det nog, fast beslut i formsaker kan ofta ta flera år och föranleda nya debatter.
Ove Bring sammanfattar sin analys med att konstatera att vi nu vill vara med och bygga upp säkerhet internationellt. Vi tar medvetet ställning för någonting, för dem som är utsatta för aggression och för dem som behöver hjälp med en fredsbyggande process. Då finns det inte utrymme för neutralitet i tidigare mening, då handlar det om att i samverkan forma en god kollektiv säkerhet.
kultur@unt.se
Atlantpakten. Västmakternas försvarsallians undertecknades i paril 1949 i Washington. Sverige och Schweiz valde att inte delta på grund av sin neutralitet.
Foto: Scanpix
Ove Bring: Neutralitetens uppgång och fall - eller den gemensamma säkerhetens historia.
Atlantis
Atlantis