Såhär är det att läsa Nina Björks nya bok: som att kunna andas på riktigt igen, när man inte varit helt medveten om att man inte kunnat det tidigare. Låter det som en överdrift? Ja, kanske, men faktum är att Björk i Lyckliga i alla sina dagar med besked träder fram som en av våra absolut viktigaste samhällsdebattörer (hon har inte varit så här träffsäker sedan Under det rosa täcket), samtidigt som hon representerar ett perspektiv som är sällsynt i debatten. Det blir syrerikt.
Nina Björk sparkar i gång sin bok från den tydligaste av bilder av att människan kan bli vad hon vill om hon bara vill det tillräckligt mycket och jobbar tillräckligt hårt: Disneysagan. Utgångspunkten för Björks fem essäer - som kan läsas i en följd eller var för sig - är att det är det som skiljer människan från andra djur: hon kan drömma, hon kan föreställa sig det som icke är eller ännu blivit. Hon skriver elegant och övertygande om hur det är till just denna förmåga som kapitalismen och ekonomismen talar; den trycker på rätt knappar, lär oss att vilja ha mer, begära allting, byta ut och förändra.
Att Björk som skrivit om varufetischism och konsumtionssamhället tidigare, i bland annat Sireners sång och ett otal debattartiklar, är konsumtionskritisk är inte direkt någon nyhet för dem som är bekanta med hennes texter.
Hennes kritik av nuvarande samhällssystem, som bygger på människans vilja att förändra sig och livet så mycket att konsumtionen av ständigt nya saker blir den starkaste drivkraften, är också skickligt presenterad.
Men det är när hon tar analysen några steg längre som det blir verkligt klargörande - när hon skriver om vad denna logik gör med oss människor när den börjar sprida sig till hur vi ser på relationer och varandra. Det begärande subjekt som är vår samtidsmänniska vill alltid ha mer, och den fråga vi uppmuntras att ställa, av ekonomin såväl som av livsstilscoacherna, är alltid: What’s in it for me? Den är, enligt Björk och för att uttrycka det milt, felställd.
Det som gör Björk till en så främmande fågel i samhällsdebatten är inte minst att hon inte väjer för att tala om saker som andra inte riktigt vågar ta i sin mun: värde, mänsklighet, sanning, moral, plikt. För Björk, som tror på språkets kraft, är det bara den här typen av begrepp som kan bjuda den ekonomiska kalkylen motstånd, och att det förlänar henne "skällsord" som konservativ och moralistisk bryr hon sig mindre om. Det är befriande på alla sätt och vis.
Varje läsare fastnar nog för det perspektiv som talar tydligast till dem, och för mig är det som Nina Björk skriver om mellanmänskliga relationer och om barn det intressantaste. Att slit och släng-mentaliteten som håller kapitalismens kuggar i gång färgat av sig också på relationer mellan människor visar hon med all önskvärd tydlighet: det som inte längre tillfredsställer oss, byter vi ut. Men möjligheten att byta ut har en bortre gräns och den stavas - barnen. "Jag byter ut. Jag uppdaterar den [datorn] med någonting nyare och bättre - eller min pojkvän, min hemstad, mitt jobb. Jag sätter ett ex framför och så upphör det som en gång var närvarande i mitt liv att vara det. Och så kommer det ett barn. Och där försvann alla möjligheter att sätta ett ex framför och gå vidare."
Björk kallar förälderns relation till barnet för "en relation i evighet", och i detta finns något som också är fröet till hennes utopi. Till det som är något annat än kapitalismens och ekonomismens logik; till det varaktiga, eviga, värdena bortom den ständiga driften att uppdatera livet till något bättre. Och det är hoppfullt i en bok som har en i grunden ganska deprimerande syn på samtiden, att just samma förmåga att drömma som det nuvarande systemet talar till också inrymmer en annan möjlighet: att drömma om något helt annat.
Kanske ska vi inte drömma om att gå upp i arbetstid för att kunna betala för rut? Kanske ska inte den i sig visserligen rättvisa och korrekta tanken om att föräldrar ska dela på vab och föräldraledighet inte bero på mammors och pappors möjligheter att satsa lika mycket på karriären - utan på deras möjligheter att vara lika mycket med sina barn?
När jag läser Lyckliga i alla sina dagar sitter jag i Missenträsk i Västerbottens inland, i Sara Lidmans hus, dit jag rest tillsammans med en vän. Det är en plats som tycks ligga på behörigt avstånd från moderniteten; det är tyst, tomt och Lidmans hus är asketiskt inrett, med enkla träbord och mycket böcker. Inget överflöd, och de oändliga vidderna visar inte ett spår av konsumtionssamhällets frosseri. Min Iphone är en anomali i det huset, en krock mellan två världar. Och det påminner mig om att det fortfarande finns platser som i viss utsträckning är fredade från den samtid Björk beskriver - en annan möjlighet om man så vill, ett slags hopp.
Det var längesen jag kände att jag förstod så mycket som jag bara vagt anat att jag tänkte men inte kunnat sätta ord på, längesen saker föll på plats på det här viset. Längesen jag kände mig så på djupet förändrad - nästan förbättrad - av att läsa en bok. Det finns förvisso inget fånigare än när kritiker utnämner böcker till "årets viktigaste bok" - i jämförelse med vad och för vem? - men i Nina Björks fall råkar det helt enkelt vara sant.