Förlagen tror på en fortsatt försäljningsboom på underhållningskriminaliteten och vågar skriva långa kontrakt. Inte så sällan dimper det ned nya utgåvor som utlovar att det är starten på en ny serie. Kan Keplarna, Arne Dahl, Nesser, Mankell, Läckberg och alla övriga storsäljare så visst, då kan vi också verkar parollen vara. Inget ont i det, men man kan ju undra hur skrivlusten ser ut om man just skrivit på ett dekalogkontrakt. Enklare förstås om man redan har en kassasuccé och leder över den till ett nytt koncept.
Mari Jungstedt har redan tidigare avfolkat Gotland och nu när offren tryter där drabbar hon Gran Canaria (Sveriges tredje största ö, eller?). Tillsammans med norske Ruben Eliasson startar hon en ny omgång kriminalromaner med ”En mörkare himmel”. Där handlar det om svenske journalisten Sara Moberg och avhoppade norske polisen Kristian Wrede. Handlingen är ganska förutsägbar och bygger på semesterparadis, passion, sex och död så förstås. Jag är ingen älskare av Jungstedts tidigare alster och har inte läst Eliassons fantasyromaner men tillsammans gör de ett helt okej hantverk, men inget att hetsa upp sig för i övrigt.
Då är Olle Lönnaeus – politisk journalist på Svenska Dagbladet när han inte skriver böcker - mer spännande med sin startbok i en serie där poliserna Jonny Lilja och Eva Ström ska lösa brott. I första ”Jonny Liljas skuld” är det som namnet antyder polisen själv som är djupt inblandad. Lilja är ett slags urtyp för svensk deckarpolis: nedgången, socialt handikappad och frånskild. Han är dessutom grav spelmissbrukare och rädd för det mesta. Nu sitter han med en jättelik spelskuld till en känd mafioso som måste betalas, och gärna betala räntan med att läcka till buset. När han tänker ända sitt liv på en strand vid Österlen hittar han en mördad flicka på samma plats.
Till hans motvilliga hjälp kommer Eva Ström, en polis med tragik i bagaget men som just hämtat upp sig och inlett en förälskelse med bonden bredvid, en kvinna med starka nypor. Lönnaeus berättar så att jag ser fram emot nästa bok. Här får Wallander se upp i kampen om Skåne!
”Nordic noir” har ju en stark ställning i våra grannländer och en av orsakerna är Karin Fossum, Norges mästarinna i genren. Hon är mycket duktig på den psykologiska delen och hennes böcker präglas alla av en djup tragik och en ännu djupare medkänsla. Hennes sjuttonde bok, de flesta med sympatiske Konrad Sejer och hans hund i förgrunden, ”Helveteselden” är så stark att jag bara klarar av att läsa en bit i taget. Historien om Bonnie och hennes lilla son som hittas döda i en nedgången husvagn är drabbande och mycket välskriven.
Också danska Lene Kaaberbøl & Agnete Friis kan sina saker och har empatin på rätt ställe. De fick en succé med debuten ”Pojken i resväskan” och följde upp med ”De oönskade”. Nu kommer lika gripande och välskrivna ”Näktergalens död” där förgreningarna leder ut från Danmark och letar sig genom historien och geografin in över Stalintidens Ukraina och Ryssland. Det blir ett komplicerat bygge där trådarna löper ihop både oväntat och skickligt.
Storbritannien är ju ett slags nordiskt land det också, och kriminallitteraturen har en stark ställning där också. Debuterande Sabine Durrant närmar sig med ”Allt att förlora” Gillian Flynns område med ”Gone girl”. Andrew Taylor fortsätter att balansera historisk roman och deckare med ”En doft av död”, som utspelas under amerikanska frihetskriget, initierat, originellt och välskrivet.