Nytt ljus på Mobergs utvandrarserie

Vissa romanfigurer, och de världar de befolkar, får ett eget liv utanför de verk de först uppstod i. De blir representanter för en tid, ett fenomen, eller en historisk epok. Föreställ dig det amerikanska inbördeskriget, och chansen är stor att bilden i någon mån influeras av Margaret Mitchells succéroman Borta med vinden; tänk i stället på kolonialiseringen av Afrika, och scener ur Joseph Conrads Mörkrets hjärta gör sig kanske påminda.

Utifrån en sådan tanke diskuterar Jens Liljestrand hur Karl Oskar och Kristina - och med dem hela Vilhelm Mobergs utvandrarserie som gavs ut mellan 1949 och 1959 - kommit att fungera som ett slags kollektivt minne och historiskt dokument över svenskutvandringen till Amerika. Men Liljestrand läser i stället romanerna som speglingar av Mobergs egna upplevelser som immigrant i USA på 1950-talet, som reflexioner av hans engagemang mot "rättsrötan" i Sverige, och som kallakrigsberättelser som speglar, och problematiserar, tidens politiska och samhälleliga ideal. Som bakgrund använder Liljestrand Mobergs privata brevkorrespondens, vilket visar sig vara ett fruktbart - och underhållande - grepp.

Givande är också det litteratursociologiska perspektiv Liljestrand antar då han redogör för utvandrarseriens utgivningshistoria, mottagandet i pressen, omarbetningarna till film-, musikal- och teaterföreställningar, och ikoniseringen av Moberg själv, som förklaringar till hur utvandrarserien nått både folklighet och en hög position i en svensk litteraturkanon. Liljestrands ansats att bredda förståelsen för romanernas framgång är således väl genomförd, och framgångsrik i sig själv.
En ofrivillig medhjälpare till utvandrarseriens framgång var Uppsalaförfattaren Ebbe Reuterdahl som med gruppen Riksaktionen mot smutslitteraturen och mot svärjandet protesterade mot vad han ansåg vara Mobergs försök att "ge våra hederliga förfäder sken av att vara perversa individer". Men uppmärksamheten ledde i stället både till ökad försäljning och till en förstärkning av utvandrarseriens ställning i det litterära fältet som ett radikalt, utmanande verk.

Avhandlingens många infallsvinklar kräver naturligtvis ett visst tempo i framställningen, och ibland får man känslan av att det är på ett snabbtåg man färdas genom detta Mobergland. Liljestrands snabbtåg har dock den ovanliga egenskapen att stanna även vid små stationer, länge nog för att man ska hinna gå av och se sig om, dessutom. Utan tvekan är de många perspektiven avhandlingens främsta styrka; en påminnelse om de olika faktorer som faktiskt inverkar på skapandet av ett litterärt verk, och på dess liv efter publicering.
Här finns också vad Liljestrand kallar ett "implicit" feministiskt perspektiv. Exakt vad detta innebär är dock något oklart. Liljestrand visar tydligt hur samhälleliga och politiska idéer om sexualitet och könsroller under 1950-talet reflekteras och problematiseras i utvandrarserien, men det "underliggande feministiska perspektivet" har också blinda fläckar. Om skildringen av krigets effekter i Mobergs Förrädarland (1967) konstaterar till exempel Liljestrand: "Dottern Ingela våldtas och förlorar förståndet. Det mest brutala ödet möter Lasse" som värvas i kriget och "blir av med fingrar, öra, näsa och öga" och "återkommer till sin skövlade hembygd som ett deformerat monster". Det framstår dock inte som alldeles självklart att Lasses öde kan tolkas som brutalare än förlusten av förståndet genom våldtäkt; snarare är de olika livsödena symptomatiska för kvinnors och mäns olika lotter i krig (vilket också framgår genom de många våldtäkter som skildras i Mobergs verk). Liljestrand slår själv fast att "avhandlingen i sin helhet inte [bygger] på någon specifik feministisk teoribildning", men det är ändå oklart varför ett genusmedvetet perspektiv förs fram inom vissa områden, men saknas i andra.

Genom att rikta ljuset på utvandrarserien från nya vinklar, kompletterar Liljestrand tidigare forskning (som Gunnar Eidevalls avhandling från 1974 om utvandrarseriens historisk-dokumentära källor) och ökar kunskapen om Mobergs författarskap. Liljestrands forskning är också besläktad med Anna-Karin Carlstoft Bramells avhandling från 2007 som behandlar Mobergs politiska och samhälleliga engagemang, dock inte närmare i utvandrarserien.
Jens Liljestrands språk är lättillgängligt, och hans avhandling torde finna en publik även utanför litteraturvetenskapliga kretsar. Förra året belönades Liljestrand med VI:s litteraturpris för novellsamlingen Paris-Dakar, bland annat för sin språkliga precision.
Föreställ dig svenskutvandringen till Amerika. Om du ser Karl Oskar och Kristina framför dig, kanske Liljestrands bok är för dig.

Nell Ray
Student på masterprogrammet i humaniora med inriktning litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

Nytt ljus på Mobergs utvandrarserie

Författaren och litteraturvetaren Jens Liljestrand breddar förståelsen av Mobergs utvandrarserie. De många infallsvinklarna är avhandlingens främsta styrka, anser Nell Ray.