Nyttig läsning om prestigefyllt uppdrag
Förre centerriksdagsmannen och tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö har skrivit en intressant och överskådlig bok om talmannen i den svenska riksdagen. Huvudintresset gäller talmansämbetets roll och utveckling under enkammarsystemet som kom att gälla från och med 1971.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bertil Fiskesjö: Talmannen i den svenska riksdagen (Riksbankens Jubileumsfond och Gidlunds förlag)
I mars 1972 presenterade grundlagsberedningen sitt slutbetänkande med förslag till en ny regeringsform och en ny riksdagsordning. Förslagen antogs av riksdagen en första gång 1973 och definitivt 1974. De nya lagarna som började gälla från och med 1975 innebar bland annat att kungens befattning med regeringsbildningar togs bort. I stället fick talmannen den viktiga uppgiften att hantera regeringsbildningarna.
Markerad opartiskhet
I sin beskrivning av talmannens ställning i den svenska enkammarriksdagen slår Fiskesjö fast att det prestigefyllda talmansuppdraget är det främsta uppdrag som en folkvald kan inneha. Med enkammarsystemet och den nya regeringsformen och riksdagordningen fick talmannen både utåt och inåt en mera framträdande position. Talmannens opartiskhet markeras av att han/hon varken har rätt att yttra sig vid sakbehandling av ärenden eller har rösträtt.
Fiskesjö noterar att reglerna för den svenske talmannen är mera restriktiva än i många andra länder där talmännen agerar som politiska förgrundsfigurer. I Danmark kan talmannen delta i riksdagsdebatterna och i Norge i utskottsarbetet.
Undantag från principen
Under enkammarriksdagen har samtliga talmän utom Ingegerd Troedsson (m) varit socialdemokrater. Vid några tillfällen har en diskussion förts om vilka principer som skall gälla. Fiskesjö påminner om att den dåvarande centerledaren och tillträdande statsministern Thorbjörn Fälldin gjorde en betydelsefull markering vid 1976 års talmansval. Fälldin slog då fast att Centerpartiet, Moderata samlingspartiet och folkpartiet hävdade principen att talmannen borde utses från riksdagens majoritetsgruppering. För mandatperioden 1976—1979 gjorde de dock ett undantag från principen. Anledningen var det stora förtroende som den sittande talmannen Henry Allard (s) hade i alla partier.
Insiktsfullt
År 1979 blev talmansvalet mera dramatiskt vilket Fiskesjö skriver insiktsfullt om. De borgerliga som då hade en majoritet med en röst föreslog Allan Hernelius (m) som talman medan socialdemokraterna föreslog Ingemund Bengtsson. Jag satt själv i riksdagen vid den tiden och minns med vilken spänning ledamöterna samlades för att förrätta valet. Risken för felröstning fanns och dessutom ryktades det att det inte var säkert att alla borgerliga ledamöter skulle rösta på Hernelius.
Ökade kontakter
Slutet på dramatiken blev att Bengtsson valdes med acklamation efter två omröstningar i kammaren och diskussioner i valprövningsnämnden.
Fiskesjö visar att talmännens internationella engagemang och kontakter ökade under enkammarriksdagens tid. Ingegerd Troedsson fick under sin talmanstid igenom att hälften av utskottsresorna skulle gå till de europeiska länderna och talmanskontakterna över gränserna ökade särskilt med Birgitta Dahl som talman.
Redovisar öppenhjärtigt
Författaren pekar vidare på det faktum att talmännens förslag till statsministrar under enkammarriksdagen i samtliga fall har accepterats i kammaren redan i en första omröstning. Talmännen har på grundval av förhandlingarna med parti- och gruppledarna tolkat läget rätt. Även i övrigt har talmännen varit framgångsrika. Deras objektivitet och oberoende har inte ifrågasatts.
Fiskesjös framställning baseras på ett omfattande skriftligt källmaterial. Dessutom har han intervjuat tidigare talmän. Till detta kommer hans egna erfarenheter som vice talman. I ett särskilt avsnitt redovisar han öppenhjärtigt och personligt sina egna intryck och erfarenheter från den tiden.
Fiskesjös bok är både gedigen och lättläst. Den bli säkert en nyttig läsning för nuvarande och blivande riksdagsmän men förtjänar också att bli läst av en bredare krets av politiskt intresserade.