Oändliga möjligheter i mänskligt språk

Frågor om universums, jordens, människans och ordens ursprung fascinerar den nyfikne. Hit hör också frågan om människospråkets uppkomst och utveckling och om förhållandet mellan människans språk och vissa djurarters verbala kommunikation.
En ny bok i sistnämnda ämne är Robbins Burlings The talking ape - how language evolved, förtjänstfullt översatt till svenska av Fredrik Heinat.

En fruktbar jämförelse mellan det mänskliga språket och andra språk måste utgå från en definition av människospråkets unika karaktär eller mest karakteristiska egenskap. En sådan definition gavs redan av den tyske språkforskaren Wilhelm von Humboldt (1767-1835): "den oändliga användningen av ändliga medel". De ändliga medlen är den uppsättning av kontrasterande ljudenheter, fonem (i svenskan ca 30 stycken), som varje språk äger. Med dessa kan vi i princip producera ett oändligt antal ord och satser. Burling hänvisar till Humboldt, men först när vi kommit mer än halvvägs in i boken.

Det är med andra ord de oändliga möjligheterna som är människospråkets särmärke. Det är väsentligen dessa språkliga möjligheter, fördelade på kanske 6 000 olika språk, som gör oss till människor.

Knölvalars och fåglars sång uppvisar visserligen en ansenlig variation, t o m i form av dialekter, men med begränsade möjligheter. Apor kan bibringas ett visst mått av språklig kunskap, men begränsningarna är stora.
Med fakta, argument och spekulationer ger oss författaren utvecklingsstadier och utvecklingslinjer i strukturala och sociala kontexter. Han försöker komma bakom de äldsta skriftliga källorna, t ex texter med sumerisk kilskrift, som dock inte tar oss tillbaka mer än omkring 5 000 år i historien, en bråkdel av människans tid på jorden.
De germanska runorna ger oss ett knappt 2 000-årigt perspektiv på vår egen språkgren. Den historiska, rekonstruerande språkforskningen låter oss bl a ana ett indoeuropeiskt och ett germanskt "urspråk". Men hur det första språket lät får vi aldrig veta.

Författaren konstaterar att "sent räknat var språkets fulla kapacitet på plats redan för 35 000 år sedan". Neandertalarna, delvis samtida med homo sapiens, om vilka inte mycket sägs i boken, verkar inte ha haft denna kapacitet, bl a, enligt vissa forskare, på grund av anatomiska skillnader i talapparaten.
Frågor som rör språkets uppkomst är gränsöverskridande och fordrar insatser, förutom av lingvister, av bland andra kognitionsforskare, hjärnforskare, genetiker, arkeologer, antropologer och paleontologer.

Angelägna forskningsfält är exempelvis grammatikalisering, pidgin- och kreolspråk, förhållandet mellan språklig produktion och förståelse, mellan verbalt språk och gester, mellan språk och ordlös sång och mellan tidiga grottmålningar och språklig identitet (jämför här David Lewis-Williams, The mind in the cave, 2002). Mycket av detta diskuteras i Burlings bok.

När Société linguistique de Paris bildades 1865 förbjöds dess medlemmar att sysselsätta sig med språkets uppkomst. I dag är situationen en annan. En ny spännande bok, förutom den här anmälda, är Why we talk. The evolutionary origins of language av Jean-Louis Dessalles, i engelsk översättning av James Grieve (2007).
Burlings bok är lättläst, stimulerande och provocerande. Framställningen störs dock något av alltför många upprepningar, som emellertid kan sägas tjäna ett pedagogiskt syfte.

Oändliga möjligheter i mänskligt språk

Vi kommer aldrig att få veta hur det första språket lät, men i boken Den talande apan försöker författaren Robbins Burling komma bakom de första skriftliga källor vi äger, skriver Mats Rydén.