Ode till pilfinken

Linné var ingen vän av språkliga excesser. Hans koncentrerade stil har blivit berömd och påverkat många när det gällt att hantera den svenska prosan. Mångordighetens företrädare kallar han med en kostlig formulering "Plinii näktergalar", ännu ett exempel på hans benägenhet att träffsäkert namnge företeelser i sinnevärlden.

I landskapsresorna visade han en förbluffande skarpögdhet, ned i de minsta detaljer. "I varje är något synnerligt", skriver han lapidariskt, en uppmaning så god som någon när det gäller att stanna upp och skärpa blicken. Orden finns citerade i Göran Bergengrens nya bok Pilfink, den senaste i raden av publikationer som lämnat författarens lantliga viste i Atterboms Åsbo, där han lever i närkontakt med den natur han så ofta återkommer till, i poesi och kulturhistoriska essäer.
Naturströvande och fågelskådande har han ägnat sig åt sedan den tidiga ungdomens exkursioner till den närbelägna Tåkern, biodling tillhör hans sysselsättningar och pendlandet mellan litteraturen och naturalhistorien har blivit något av en livsform som nyligen uppmärksammades med ett hedersdoktorat i Linköping. Nu finns alltså tillgänglig hans under många decennier odlade iakttagelser av en fågel vars framtoning kan tyckas totalt anspråkslös.

I den linneanska traditionen finns flera exempel på hur det närsynta umgänget kan avslöja drabbande botemedel mot det Björn von Rosen kallade människohögfärd. Han skrev själv klassikern "Samtal med en nötväcka", Solveig von Schoultz satte ned sina lyriska reflexioner i "Samtal med en fjäril", i ett vidare perspektiv skymtar Sven Rosendahl. Bergengren har lärt av sina väsensfränder, hans stil är knapp och avklarnad och det är tydligt att han är mera intresserad av att formulera frågor än att ge slutgiltiga svar. Pilfinkarna har han ägnat ett tålmodigt studium, med blicken fästad tillräckligt länge för att uppleva häpnadsväckande sammanhang. Om drivkraften behöver man inte tvivla, i "den väldiga pilfinkagendan" ser han också bilden av sig själv. Med instämmande citerar han Harry Martinson: "Vem uppfattar den nya lögnen, att världens ande inte går byvägar, stigar i gräset, eller böjer sig för att se en snigel?"

Vägen till förståelse och tolkning banas genom iakttagelsen, med ringmärkning och annat tålamodsprövande arbete, men också genom kontakter med aktuell forskning och publicerade monografier. Pilfinken intresserar evolutionsbiologer i Uppsala där man kartlägger könsskillnader, matvanor, frekvensen av rötägg, förflyttningsmönster och andra beteenden. Men - liksom jordbruksfåglar som stare, gulsparv, sånglärka och vipa minskar också pilfinken. I England har på senare decennier kräftgången närmat sig nittio procent. Lärkorna tystnar, liksom ekot av spovar och vipor. Vem bekymrar sig om att en tysk forskare visat att pilfinken har minst ett trettiotal läten, alla med sina nyanser? Överallt skymtar kemikaliesamhällets skugga.

Både nöjsam och intressant är en passus som gäller en detalj i pilfinkens fjäderdräkt. En fackornitolog har upptäckt att pilfinkens vita nackring bryts av ett rödbrunt band från hjässan mot ryggen. Även den ryktbare Lars Jonsson skulle har ha begått ett misstag. Men konstnärens förklaring är att fågelns avslappnade ställning lätt maskerar den taxonomiskt exakta färgteckningen! Fåglar blir man aldrig klok på, för att citera den vise Erik Rosenberg.
Var och en kan göra sina iakttagelser. I vinter har på altanen i centrala Uppsala inte synts en enda gråsparv, medan däremot pilfinken håller ställningarna, liksom talgoxar och blåmesar. Möjligen föreligger en konkurrens mellan gråsparvar och pilfinkar. Vilken är anledningen?
Göran Bergengren har haft lyckan att i Gebbe Björkman få en utmärkt illustratör. Hans blyertsteckningar är exakta men också atmosfäriskt känsliga och har en poetisk dimension som är väl samstämd med boken i övrigt.

Ode till pilfinken

Pilfinken är föremål för Göran Bergengrens beskrivningar i en vacker liten bok, skriver Allan Ellenius.