Problemet med för tidigt döda, kult- och geniförklarade författare är att deras verk blir ett annat. Inte bara för att de läses utifrån sin tragiska sorti, vilket ytterst sällan är vad författarskapet handlar om, utan för att de så snabbt blir föremål för eftervärldens välmenande sammanfattningar på ett väldigt bokstavligt sätt.
David Foster Wallace lär i och för sig ha varit medveten om problemet. En av hans sista åtgärder innan han tog livet av sig var, åtminstone enligt den rådande legenden, att arrangera sitt pågående romanprojekt i en nätt liten hög, som hans redaktör sedermera sammanställde till skatteverkseposet ”The Pale King”. ”Blek kung”, som boken heter i Alva Dahls svenska översättning, är i och för sig en utmärkt roman, trots att den inte är färdigskriven. Men den säger också minst lika mycket om redaktören Michel Pietsch som den gör om Wallace. Alla författare blir förstås föremål för tolkningar, men de för tidigt döda har en tendens att försvinna in i eftervärldens hyllande rekonstruktioner.
”Texter”, där Alva Dahl åter har gjort ett fint arbete med översättningen och dessutom står för urvalet, dras med något av samma problematik. Den ganska tunna samlingen introducerar Wallace som essäist och novellförfattare, och som Alva Dahl själv konstaterar i ett förord så är det snudd på omöjligt att undvika att begå någon typ av rov. I synnerhet gäller detta förstås novellsamlingar. Och handlar det om så språk- och strukturbesatta författare som David Foster Wallace blir effekten ännu större. Råkar författaren vara av det slaget att läsarna håller hen som något av en favorit tillkommer dessutom att urvalet med hänsyn till helheten är dömt att sakna viktiga nyckeltexter. Själv saknar jag exempelvis DFW:s fantastiska reportage ”Big Red Son” från porrbranschens motsvarighet till Oscarsgalan, en mycket rolig djupdykning i den mänskliga marginalen. Som om det inte vore nog har vidare (särskilt manliga) kulturskribenter en fallenhet att närma sig Döda Stora Män på ett irriterande sätt som halv omedvetet mest syftar till att manifestera deras egen intima relation med författarskapet i fråga. Jag är inte alls säker på att jag inte går i fällan.
Med detta sagt: ”Texter” är en lysande introduktion till David Foster Wallace. Som romanförfattare framstår DFW ofta som förhållandevis snårig och hans postmodernt anstrukna berättelser har ofta en struktur som påminner om stora staplar av såna där preparerade glasskivor som man lägger under ett mikroskop. Exaktheten är stor, men den kommer eventuellt med en smula förvirring. I sin kortprosa och i sina essäer är han lika skarp, men mycket översiktligare. Novellerna från ”Brief Interviews with Hideous Men” består ofta av en fråga-svar-intervju där frågorna enbart är markerade med ett ”F”, och ger också utan originalbokens starka helhet en fin inblick i DFW:s förmåga att sjunka ovanligt djupt i sina karaktärer, som ofta går från klichéer till mänskliga arketyper för att slutligen studsa tillbaka igen.
Det som utmärker Wallace som essä- och reportageskribent är att hans intresse alltid stegras till en nästan matematisk besatthet. I ”Tänk på hummern”, ursprungligen skriven för tidskriften ”Gourmet”, vars läsare måste ha satt det dekanterade vinet i halsen, inleder han sin rapport från hummerfestivalen i Maine med att strosande rapa upp triviala detaljer för att så småningom förlora sig i en moralistisk diskussion om vår fallenhet att bortse från det lidande vi åsamkar. Och i ”Federer – en religiös upplevelse” gör han vad som bör vara en av de bättre tennistexterna någonsin.