Anna Lihammer har doktorerat i historisk arkeologi och har skrivit boken ”Vikingatidens härskare” som utsågs till Årets bok om svensk historia 2012, men i sin skönlitterära debut gräver hon i helt andra högar: Europas, Sveriges och inte minst Uppsalas mörka förflutna. Tiden är 1934 och i Tyskland har nazisterna ett fast grepp om makten och i det Lort-Sverige som Lubbe Nordström skildrat är man besatt av renhet och har just infört steriliseringslagar för att hålla "rent" även i rashygieniska sammanhang. I Uppsala sker ett bestialiskt mord på en högt respekterad forskare i Anatomiska Institutionens källare. Allt detta hänger samman i den här berättelsen.
Den vemodige kommissarien Carl Hell från Stockholm får uppdraget att utreda det känsliga mordet. Oväntat väljer han ut Maria Gustavsson som medhjälpare. Hon är en radikal så kallad polissyster (detta var innan "riktiga" kvinnliga poliser ännu inträtt i kåren) och illa sedd av sina manliga kolleger.
Dessa två tar sig an utredningen samtidigt som ännu ett mord med samma mönster sker. Den fortsatta undersökningen tar dem än längre in i de högsta akademiska kretsarna. De åsikter som kommer fram i många av förhören är skrämmande och troligen typiska för sin tid, Uppsala hade ju sin rasbiologiska forskning. Skrämmande är förstås också att många tankegångar kan kännas igen även idag.
Lihammer satsar som så många andra deckarförfattare på smaskiga detaljer och hon är duktig på att fånga skräckstämningarna. Det är många gånger nagelbitande otäckt.
Anna Lihammer har gjort ett gediget grävande i tiden och platsen. En sak missar hon dock, låt vara liten: på ett ställe skriver hon om att polissyster Gustavsson tar på sig strumpbyxor. Dessa uppfanns inte förrän ungefär 22 år senare.
Medan många andra länder, inte minst USA och Tyskland, avtäcker och gör upp med mycket av det förflutnas försyndelser har inte Sverige gjort det i lika hög grad. Därför är det bra att Lihammer skriver det här, särskilt när hon gör det i en lättläst och spännande form som många kan ta till sig. Fortfarande finns det saker att slipa på för författaren. Det kan på sina ställen bli lite fyrkantigt och förutsägbart. Men det är mest randanmärkningar i en berättelse som sätter Uppsala på deckarkartan och vädrar ut lite i stadens unkna garderober.