Den centralasiatiska republiken Turkmenistan vet de flesta av oss mycket lite om, ändå ligger det i ett slags civilisationernas vägskäl och har en intressant historia. Under medeltiden var det där sidenvägen drog fram och ruinerna i Merv – nu ett världskulturarv – är resterna av en stad som på 1200-talet ska ha varit den islamiska världens största. Under sent artonhundratal erövrades landet av Ryssland men kämpade ihärdigt mot bolsjevismen tills det uppslukades som sovjetrepublik. Idag är det självständigt men är ett slutet land med en av världens mest förtryckande regimer.
Ak Welsapar är turkmen och skriver på turkmenska men lever sedan tjugo år tillbaka i exil i Sverige. Hans nya roman – den andra som utkommit på svenska – utspelar sig på sextiotalet i en fiskeby vid Kaspiska havet, ett litet samhälle som befinner sig i upplösning eftersom myndigheterna har infört fiskeförbud. Ursprungligen handlade det om att befolkningen måste förflyttas till stan därför att ett sanatorium för stadsbor skulle byggas på orten, nu har sanatoriebygget avstannat och med maktfullkomligt godtycke har tvångsförflyttningen gjorts till självändamål. Byborna samlas till upprörda diskussioner, de utbyter erfarenheter av stadslivet – mestadels andrahandserfarenheter för staden representerar en avlägsen och främmande livsform. Av rädsla för hårda straff är de flesta benägna att ge efter och flytta, bara en enda fiskare, den sturske Araz, är fast besluten att stanna kvar och trotsa förbudet.
Romanen handlar om vanliga människors utsatthet i ett totalitärt samhälle, om konflikten mellan tradition och modernitet (som naturligt nog delvis skildras som en generationskonflikt) och sist men inte minst – om spänningen mellan man och kvinna i ett muslimskt samhälle. Titelns Aypi är en vacker ung kvinna som flera hundra år tidigare ska ha dödats av sin man och kastats i havet därför att hon hade talat med främlingar och tagit emot ett dyrbart smycke av dem. Legenden om henne har blivit en del av den lokala folktron och på romanens nuplan återvänder hon för att kräva hämnd.
Romanens ton växlar på överraskande vis mellan det poetiska, det satiriska, kafka-mässigt absurda och det farsartade. Samtliga personer förblir typer utan egentlig individualisering och fördjupning och även om Aypi nog så tydligt förmedlar att kvinnoförtrycket är sig likt från sekel till sekel så blir hennes roll i berättelsen otydlig, otillfredsställande. Det är, något överraskande, just i avsnitten om hennes återkomst som komiken hotar att slå över. Men det största problemet är ändå språket. Originalets kvalitet är naturligtvis omöjlig att bedöma men Mats Müllerns översättning– som dessutom språkgranskats och bearbetats av Ola F Nilsson – känns oidiomatisk och osmidig. Romanens främsta förtjänst är att den får en att vilja veta mer om Turkmenistan.