För mig som blev en allt hungrigare konsument av hårdrock av det hårdare slaget med start i mitten av 80-talet är Blod eld död stundtals en njutning att sätta i sig. I huvudet ekar minnen från hjärnceller som flytt till de djävulska riffen från band som då var underjordens främsta och som nu åtnjuter klassikerstatus. Huden krullar sig när bortglömda namn som Agony och Morbid flimrar förbi och håret reser sig så gott det nu kan på ålderns glesa höst när Niklas Kvarforth från självmordspropagandisterna Shining ägnas rejält utrymme.
Blod eld död är alltså inte den där trevliga boken om hårdrock, falsettstinna lejonmanar och toppliste-spandex får man leta efter någon annanstans. Det är i de lite smutsigare hörnen som Ika Johannesson (journalist) och Jon Jefferson Klingberg (musiker/författare) har letat allra mest. Där den flagande grundmålningen med New wave of british heavy metal bättras på med en blandning av hängivenhet, fartblindhet och en ibland mindre, ibland lite för övertygande, vördnad inför mörkrets krafter. Penseldragen sveper från första kapitlets Quorthon och hans Bathory, som lade grunden för den skandinaviska dödsmetallen i allmänhet och svartmetallen i synnerhet, till den kladdiga avslutningen med de nuvarande black metal-härförarna - Watain från Uppsala. Ond bråd metal.
Det finns dock andhämtningspauser. Historien om den svenska dödsmetallens uppkomst och världsomspännande segertåg kan sägas vara ett av de mysiga avsnitten. Förgrundsfigurer som Uffe Cederlund och Nicke Andersson från Entombed berättar om hårdrockslyssnande på kollo och tapetradingens beroendeframkallande upptäckarglädje.
Bokens fokus på de allra spetsigaste hornen överskuggar ändå det mesta. De stycken som behandlar genrens fina sammanhållning, men eviga mansdominans, är delvis intressanta, men spelar trots allt andrafiolen. Författarna gör sig både en tjänst och otjänst genom att ibland fundera över mytbildningens krafter i sammanhanget: vissa historier ifrågasätts milt medan de på en del andra kanter håller omedvetet hårt på den gamla journalistparollen "kolla aldrig en bra story". Men visst, allt är inte möjligt att undersöka, om inte annat för att nyckelpersoner avlidit. Det är heller inte omöjligt att sanningen är etter värre än ryktena. Som i fallet Mayhem, det norska black metal-flagg-
skeppet vars cv rymmer alltifrån självmord (sångaren Pelle Ohlin) till kyrkbränder (Varg Vikernes) och mord (VV igen, som högg ihjäl gitarristen Øystein Aarseth).
Blod eld död passerar genom Uppsala vid ett flertal tillfällen. Midas Touch nämns som ett av de tidiga thrash metal-banden och Patrik Wirén framhåller att scenen i stan var god. Men att även Salabackekyrkan stod i lågor när kyrkbrännandet på 90-talet var som hetast nämns inte. Däremot den pikanta historien om mordbrandsförsöket mot Stockholmsbandet Therions Christofer Johnsson. Den 18-åriga kvinna som var åtalad medverkade i Siewert Öholms tv-program Svar direkt via länk från rättspsyk i Uppsala.
Och så förstås Watain. Frontmannen Erik Danielsson är begåvad med en i sammanhanget sällsynt god förmåga att förklara sin vision, vilket gör bandet medievänligt trots sin kompromisslösa stil och sina makabra uppsåt. Likt många andra band i metallens hårdaste utkanter är driften inget annat än mänsklighetens utplåning. Men där Watain och andra ser till helheten är Niklas Kvarforth i Shining nöjd med varje litet bidrag och säger sig vara glad över de misstänkt bandrelaterade självmord som begåtts. Känslan kommer ibland svepande att det finns många trasiga människor där ute, och att metal fungerar som ett kontaktlim för såväl utövare som fans. Den där omtalade hängivenheten som gör att en sångare andas i en påse med en halvt förruttnad korp i före en spelning för att komma i rätt stämning är en sak, att några i publiken tar upp mattknivarna och karvar i armarna för att visa sin uppskattning en annan - och inte lika rolig att begrunda. Men Johannesson och Klingberg gör det bra.
Det kanske trots allt är tur att man luckrar upp med en del mindre kolsvarta kapitel.
Däremot hade de behövt en redaktör som rensat bort en del irriterande saker, som högvis med upprepningar som förmodligen härrör från att kapitlen är skrivna vid olika tidpunkter. Att till exempel förklara vilka Mayhem är när man precis innan plöjt hela deras historia är ju något onödigt. Med ett i övrigt så gediget, starkt material borde kraft också lagts på att synka slutresultatet.
Men när Blod eld död väl förpassats in i bokhyllans eftertänksamma famn har såren läkt och irritationen gett med sig. Och en behaglig mättnad infinner sig.