Ondskan sätter klorna i läsaren

Det är vårvinter och islossning i ett litet samhälle på västkusten. Vid bryggan står Jannis, en nykomling på orten som driver kafé tillsammans med sin tvillingsyster Sonya, och tittar ner i vattnet. Där ligger liket av en ung flicka, Mariana, som Jannis och Sonya har mördat.Upptakten till Carina Rydbergs nya roman Den som vässar vargars tänder väcker många frågor. Varför och hur begicks mordet? Kommer gärningsmännen att bli avslöjade eller kommer de få hjälp att gå fria av den övernaturliga varelse som Sonya hävdar inspirerade dem till att begå brottet?Naturligtvis dröjer det innan svaren kommer. Efter inledningskapitlen går Rydberg tillbaka i tiden, och berättar om Jannis olyckliga kärlekshistoria med den vackra men neurotiska Anya. Därefter går berättelsen fram och tillbaks mellan olika tidsplan och berättelsen om tvillingarnas föräldrar och deras olyckliga äktenskap varvas med skildringen av de händelser som ledde fram till mordet.Kompositionsmässigt är Den som vässar vargars tänder bättre genomförd än Rydbergs förra roman, Djävulsformeln från 2000. Där tvingade den självbiografiska formen henne till åtskilliga longörer, här följer den ena händelsen på den andra och alla har någon betydelse för utgången. Hon skriver också klart och medryckande, både i de extrema och i de vardagliga partierna.Men efter ungefär halva romanen, efter att ha matats med otrohet, gruppvåldtäkter, pedofili och kaninslakt börjar jag känna en viss övermättnad. Det är nästan så att eländet hotar att bli komiskt i stället för tragiskt, något som både irriterar och distraherar. Rydberg har i intervjuer sagt att hon velat beskriva vad som kan få männi­skor att begå fruktansvärda handlingar, att förklara ondskan. Där tycker jag att hon misslyckas — Jannis och Sonya och deras förfärliga liv blir till slut alltför konstlade och möjligheten att förstå dem och känna medlidande försvinner. Den som vässar vargens tänder liknar mer moderniserad skräckromantik än psykologisk thriller.Spänningen håller dock i sig ända fram till det ytterst obehagliga slutet. För långt efter det att jag tappat tålamodet med Jannis och Sonya fortsätter jag att engagera mig i Marianas öde. Inte på grund av den unkna "renhet" och "utvaldhet" som hennes mördare försöker pracka på henne, utan för att hon är ful och kantig och inte passar in någonstans, och trots att jag vet hur det kommer att gå börjar jag önska att hon ska få chansen att växa upp och lära sig leva med sin avighet.Så en likgiltig roman blir Den som vässar vargars tänder aldrig, även om det är svårt att helhjärtat tycka om den.